konstbarbro

Dolceaqua

Kategori: Resor och utflykter

Dolceaqua, det har ni väl aldrig hört talas om? Det är ett av Unescos världsarv. Vi hade i alla fall ingen aning om den platsen men som tur var fick vi hjälp att hitta dit. Vår researrangör World Visitor ordnar resor åt Natura Med-kunder, vilka vi räknas till fast vi knappt köper något av dem förutom när det kommer ett reseerbjudande. Alla resenärer erbjuds på plats ett turpaket, ofta inkluderande middagar, men vi valde att åka på egen hand, förutom en utflykt som jag återkommer till senare. I turpaketet ingick för de andra en kvällsutflykt till Cervo, men vi tänkte åka dit på egen hand vår andra dag, den 9 april. Vi frågade i receptionen hur vi skulle ta oss dit.
-Cervo, sa den unga kvinnan i receptionen upprört, det är ju så långt borta. Fem mil är inte speciellt långt för oss uppifrån norr, men hon framhärdade och började diskutera på italienska med två män i närheten. -Finns det en bättre plats närmare? frågade jag försynt. Då kom det unisont från dem alla tre.- Dolceaqua! Vi fick en broschyr om platsen på italienska samt en beskrivning hur vi skulle ta oss dit.
I väntan på buss till Camporosso, busshållplatsen på andra sidan jämfört med dagen innan. Apelsinerna eller clementinerna växte tyvärr för högt upp för att vi skulle kunna smaka på dem.
 
Vi berättade för busschauffören var vi skulle i hopp om att han skulle ropa ut busshållsplatsen men något sådant märktes inte av. Som tur var satt jag bredvid en ung man som jag också frågade, först om han kunde engelska. Nej, men franska, svarade han, och jag försökte göra mig förstådd på min rostiga skolfranska. Det gick inget vidare så jag övergick till enstaviga ord - Camporosso. Si, svarade han, men antydde sen att dit skulle vi väl ändå inte. Dolceaqua, sa jag då och då log han och gjorde tummen upp. Multo bene, eller något sådant. Han såg min osäkerhet, hur jag följde alla skyltnamn och tog fram sin mobil, använde översättningsfunktionen. Mycket bra. Så fick vi veta var vi skulle kliva av, att vi sen skulle gå 40 m och svänga till höger för att hitta nästa busshållsplats. Ovärderliga tips då vägen vi klev av vid mest passerades av snabb trafik.
Enda bilden från Camporosso, en fin kyrkport. Det visade sig vara över en timme tills vår buss skulle gå och ingen vidare intressant ort att tillbringa tid på. Vi fann ett litet café och en mysig gardinbutik med massor av spännande, glittriga tofsar à la Montazami med en ägarinna som kunde bra engelska. Verkligen udda med en så specialiserad butik vid denna i vårt tycke tråkiga genomfartsled. Troligtvis hade hon en blomstrande internethandel.
 
Vi blev oroliga att vår bussbiljett inte skulle fungera då tiden för övergång passerades med råge, men vi bara stämplade i automaten på den lilla bussen utan att den protesterade. Den färden upp i bergen tog ca 10 minuter och där de flesta steg av gjorde vi också. En fantastisk vy mötte oss direkt.
Floden Nervia med sitt kristallklara vatten och slottet högt däruppe hänförde oss.
Den äldsta bron såg vi aldrig utan gick över där även biltrafik fick passera.
 
En bild på oss var innan vi kom över bron.
Lite blåsigt som synes på min försvunna frisyr. 
Ett litet torg med en vacker kyrka, St Antonio Abate, byggd 1471. Vår receptionist hade nämnt en vinfontän, inte med riktigt vin, men det skulle se ut så. Den hittade vi aldrig men en sån här utanför en restaurang vi inte besökte.
Gränderna lockade oss mer, ända från 1200-talet var de.
Sakta vandrade vi uppför och kände hur platsens ålder och anor förmedlade en alldeles speciell stämning, svår att beskriva med ord. 
 
Ibland otroligt smalt och mörkt...
...ibland lite öppnare som nedan.
På närmare håll en dricksfontän.
Jag skulle nog vara försiktig med att smaka på det vattnet med en så otäck figur. Är det en faun, tro?
 
Många konstnärer huserade i gränderna med olika små shopar. Här är en av dem med spännande trappsteg. Mona Lisa ser jag först.
Vi köpte inget fast man så tydligt kände att de ville sälja. Jag vet hur det är 😌.
Här har vi kommit nästan ända upp. Franska flaggan pryder fast vi befinner oss på den italienska sidan, dock inte alls långt från Frankrike.
 
Slottet Doria krävde entrébiljett. Vi började bli hungriga så vi valde bort den sevärdheten. Ett mindre hus åt andra hållet var tillräckligt vackert att titta på.
På nervägen valde vi delvis andra gränder, inte alls oroliga att villa bort oss då lutningen var tydlig. En söt skylt varnade för katter?!
Ja, katter såg vi några av men de verkade inte vara hemlösa utan hörde nog till.
Ut ur mörkret kom vi eller om vi valde att inte gå den mörka vägen. I broschyren på engelska som vi senare fick av en affärsinnehavare vi handlade smått av nämns den mest mystiska "carugio Scacasse" som förbinder staden/byn med den medeltida bron, och det är just gången S står framför.
 
Hungern lockade oss vidare neråt till ett litet torg med en pizzeria som låg vid Doria Mansion. I solen slog vi oss ned och beställde. I väntan på pizzan kom inte så små munsbitar in som smakade så gott till ölen.
Omkring oss hördes flera grupper tysktalande, några enstaka japaner, italienska förstås men inte alls någon skandinav. 
 
Mer från Dolceaqua kommer senare. Idag har jag besökt Björksta Marknad med mest klädstånd, sådana som finns överallt. Jag köpte goda vårrullar som vi först fick smaka och två blusar på rea av min favoritdesigner, Stina Jakobsson. Jo, lite sockar också. Efter några dagars regnande lyser nu ikväll solen igen. På stugan byggs det upp ett nytt förråd av mina brorsbarn med familjer. Det gamla hade murket tak och var rejält gammalt, kanske från 40-talet. 
 
Ha en fin helg!
 

San Remo, en halvdag.

Kategori: Resor och utflykter

Ute snedregnsnöar det med bara en plusgrad så det känns gott att återvända till minnet av den 8 april då vi strosade omkring i San Remo i gassande sol om än blygsamma +14° i skuggan.
Från stranden gick vi in bland husen och hittade mindre gågator. Klockan var 11.45 men när vi såg uteserveringen vid muren sa vi att hit kan vi återvända när solen lyser upp mer. Så blev det, men först lite mer stadsvandring, utan karta. Vi letade en turistbyrå och fick olika vägförslag av de vi mötte så lite extra motion blev det utan napp.
Gatubild med ängel  i park. Frukosten på hotellet var väldigt sparsam, inte alls vad man numera är van vid. Ingen yoghurt, inget grönt alls och bara vitt bröd. Normalt brukar vi klara oss på frukosten till lunch vid 2-3-tiden men den här dagen gick det inte. Ute ville vi sitta trots lite svalt i skuggan, men vi fann en plats bakom läande glasskivor.
Lite färskpressad juice och en chokladfylld bulle av något slag, mycket gott. Energilagret fylldes snabbt och vi gick oplanerat vidare. In bland smalare gränder där det då och då öppnade sig små torg man gärna stannat vid.
Mysigt !
Fin gränd.
Torghandel...
.. och en vacker kyrka. Vi hade sett vykort med bilder på ryska kyrkan som såg så annorlunda ut men än inte lyckats finna den. Så småningom såg vi en av dess spiror högt däruppe mot den blå himlen och orienterade oss fram mot den.
Tyvärr var den, liksom Sagrada Familia i Barcelona, omgiven av byggnadsställningar, men en liten del gick att föreviga.
Speciell, verkligen. Den byggdes av ryska invandrare på 1920-talet, läser jag i en reseguide.
 
På väg därifrån hittar vi till slut Tourist Office som tyvärr var stängt. Nåväl, vi klarade oss bra ändå, blev så nöjda med vad vi såg och upplevde under vår halva dag i San Remo.
Ett hus fint dekorerat med vacker mosaik. En liten blomsterkupol att fotografera sig vid.
Fin utsikt över vattnet alldeles i närheten.
Vi närmade oss kasinot än en gång, men från ett annat håll.
En gul kyrka precis bredvid kanske kan passa 😊.
Så vacker. Äntligen närmade vi oss lunchplatsen vi sett ut tidigare och slog oss ned på det enda lediga bordet i solen.
Lite vin att avnjuta medan vi väntade på den gröna maten vi sett på bordet intill.
Grillad aubergine är ljuvligt gott och till det ännu mera sallad, av det kalla slaget. Fransmännen bredvid skakade på huvudet. De åt förstås grönsakerna först, sen kalvkotlett och efterrätt. Jag fick prata lite franska men oj, så rostig jag kände mig.
 
Efter lunchen gick vi ned till stranden igen och följde där en cykelväg med gångbana mot Ospedaletti. 
Fem km skulle vi väl klara att promenera, tyckte vi, men det visade sig vara längre än vi förstått. Vi mötte en kvinna som knappt förstod engelska, men när jag frågade hur långt det var till Ospedaletti och visade olika avstånd med händerna gjorde hon klart för oss att det var väldigt långt kvar. Kanske fem km bara var ett glädjebud vi fått tidigare. Hur som helst tog vi oss så småningom upp på kustvägen och fann en busshållplats. Skönt att få åka sista biten hem.
 
Någon timmes vila, skriva resedagbok och sms:a, ringa sina kära innan vi gick ut igen för att leta en middagsrestaurang. Ganska snart fann vi en intressant som dessutom låg ganska nära vårt hotell, men den visade sig inte öppna före kl 20. Vi var där redan strax före sju så nu hade vi en timme att spendera, ganska så hungriga med tanke på den lätta lunchen. 
Det blev till att vandra i trappor ner till vattnet och upp igen. Tror vi gick massor med steg denna dag, men stegräknaren hade jag glömt hemma.
Grönt och fint var det, en papegojblomma gav lite färg också.
Sakta gick solen ned medan vågorna slog över stenig strand.
Vi fann ingen annan restaurang som lockade oss utan återvände till den första, Aquarellis, som visade sig vara ett riktigt lyckokast.
Här har jag ingen mat att visa men väl väninnans vackra örhänge som hon fallit för redan på flyget ner. Vi bjöds på gott bröd, två olika spännande sorter, och en liten rund mozzarellafriterad sak innan vår beställda maträtt kom in. En läcker bit vit fisk (menyn enbart på italienska) som smälte ljuvligt gott i munnen, tillsammans med sparris, små fyrkantpotatis och vitvinssås. Perfekt avslutning på en härlig första semesterdag 🙂.