konstbarbro

Ligurien, lite San Remo

Kategori: Resor och utflykter

I fredags kom vi hem från en fyra dygns-resa till Ligurien och trots intensiva våraktiviteter här hemma ska jag göra ett inlägg om de första intrycken. Vi anlände söndag den 7 april till Nice kl 21 ca och möttes av World Visitors guide Ahmet på flygplatsen. Därifrån åkte vi direkt över till Italien  och vårt hotell Petit Royal som låg i orten Ospedaletti, som vi aldrig hört talas om, i landskapet Ligurien. Sent kom vi fram och det var bara att göra sig hemmastadd i rummet, packa upp lite och sen somna efter en lång resdag. 
 
Trevlig morgonutsikt från 1800-talshotellet.
En gigantisk platan till höger där en koltrast sjöng från arla morgon, ibland lite för arla 😃. Tidig frukost då den skulle sluta redan kl 8, fast vi sekade på och kom fem i. Hotellet var fint med gammal stil, rummet var härligt stort med högt i tak, fyra sängar hade vi och gott om plats att bre ut oss på, men inget kylskåp, tyvärr. Frukosten var dålig, ingen yoghurt, inget grönt alls, bara vitt bröd, ungefär som den var på 80-talet. Men mätt blev man i alla fall.
 
Vi åkte inte med på turpaketet som erbjöds utan tog själva bussen till San Remo som låg bara 5 km bort längs kustvägen. Vi köpte bussbiljett på en bar i närheten och väntade ca en kvart på hållplatsen, med den här utsikten.
En söt liten duva spatserade i närheten.
Turkduva, inte alls vanlig här hos oss.
 
Bussen var full men vi fick klämma in oss, som tur var, och stod hela tiden till San Remo.
Vi började med att gå längs strandpromenaden. + 14° i skuggan men skönt i solen. Min väninna hade besökt staden när hon var bara 10 år med sina föräldrar och hon mindes blommorna, men då var det juni.
Lite blommade det nu också. Kan det här vara budleja, tro? Massor av bin och humlor svärmade runt dem. 
S vid palmen som bar orange bär. Vi undrade om det kunde vara dadelkart, alltså en dadelpalm? Någon som vet?
 
Medelhavet var vackert men lockade inte till bad denna årstid.
Det syns inte riktigt men vågorna var stundtals rejält höga fast det inte blåste direkt. 
 
Penséer blommade förstås överallt och de doftade så gott.
Jag ska snart köpa hem dem till min uteplats även om jag än måste ta in dem nattetid då det är mellan 4-6 minusgrader. Underbart soliga dagar med go' vårvärme har vi denna påskvecka.
 
Åter till San Remo som inte bara är känt för sina blommor utan även för sitt casino.
Dit gick vi inte närmare utan strosade lugnt längs gågator och gränder. Mer om det i kommande inlägg.
 
Torsdag natt kom vi till Arlanda vid ettiden. Jag sov över på Rest & Fly och fortsatte till Umeå och mitt hem dit jag anlände vid tiotiden på fredag morgon. Min kära katt Desirée var utomhus i solen och strök sig intensivt mot en växt samtidigt som en skata retades nära. Jag blev glad när jag såg att hon mådde bra. Mina kattvakter hade skött om henne utmärkt.
 
Dagen blev intensiv och jobbig med begravning av min kära syster som dog plötsligt den 21 mars i en ålder av 74 år. Ceremonin var fin och även minnesstunden efteråt då  vi bl.a. tittade på ett bildspel som brorsdottern gjort. 
 
Våren small till här uppe och soldagarna avlöser varandra. Snödroppar och krokus har slagit ut, även mina småkrokus i lila och gult. Så fint! Desirée har vårrullat på grannens infart och jag gläds med henne. Igår satt jag och en väninna i Bräntbergsbacken, vid en raststuga, och fikade i solen. En ensam snösparv kom nära och fastnade på bild.
De brukar komma i flock och lyfta så snabbt att jag aldrig hinner få upp kameran ens. Idag ska jag ut med en annan väninna, som har påsklov då hon arbetar i skolans värld, på fågelskådning. Nu när det blivit varmt , + 17,5 nu, kanske de inte stannar länge utan flyttar vidare norrut snart.
 
Glad Påsk önskar jag er!
 
 

Landsbygd

Kategori: Djur och natur.

Ännu en utflykt från i somras att blogga om. I slutet på augusti bjöd min väninna sen många år mig på en tur till deras torp på landet 5-6 mil söder om Umeå. Fint väder hade vi när vi kom fram till Åliden som byn heter, en av många med det namnet, tydligen.
På vägen dit en trevlig skylt som absolut måste förevigas.
Här bor riktiga kattvänner.
 
Inomhus var mycket av ursprungsinredningen kvar, vackert slitet möblemang och intressanta detaljer. Jag tog bara en bild ändå, av köket på nedervåningen med värdinnan på plats.
Vår lokaltidning var på besök för några år sen och gjorde ett fint hemma-hos-reportage i huset. För min del blev det fler bilder utomhus.
Åkrar omgav huset. Denna var nyslagen med en ljuvlig doft av liggande gräs. Tidigare såg jag en pigg hare skutta förbi. Fåglar på telefontrådar är väl inte så vanligt idag?
Här en sädesärla. Montecilla alba alba på latin har jag lärt mig 😃
Uthuset sa vi förr, men det var även en gäststuga, fint inredd.
I närheten slog vi oss ned för en skön fikapaus med bakelser. Tidigare hade vi ätit lunch på anrika Levar Hotell i Nordmaling. Inte den hetaste dagen denna supersommar 2018, men behagligt nog i solen.
 
När vi åkte därifrån fick jag se delar av skogen som brunnit nära. Otäckt var det, berättade väninnan, när det pågick och vinden vände, men branden kom inte närmare, som tur var.
Det bruna brandskadade var mycket vidsträckt.
 
Två bilder till från augusti 2018 blir det.
Min ljuvliga katt Tusse som njöt sin sista sommar vid Kullasjön.
Han tror nog att laxen är till honom men det fanns en väninna som tog bilden.
 
Så skönt att ha hunnit med fjolåret nu när vi snart har april. Sol, isvindar och vita molntussar bjuder dagen på när jag snart ska gå ut för en promenad.
 
 
 

Lupinfrossa

Kategori: Blommor

Med jämna mellanrum beställer jag böcker av mina blogginlägg då jag tycker det är roligt att ha dem i pappersformat också. När jag igår försökte göra det blev böckerna lite ojämna (går inte att förklara bättre) så jag stoppar in ett hastinlägg för att om möjligt få innehållet att flyta bättre. 
 
Jag återvänder då till juni 2018 då lupinerna blommade som bäst. 
Många är arga på lupinerna som sprider sig så lätt, men jag har faktiskt medvetet planterat och spridit frön vid min stuga för att få varierad färgprakt. De gillas av humlorna.
Det är så att vi har en skogstomt där tallar, ljung och lingonris (men inte så mycket lingon) brer ut sig. När vi kopplade in kommunalt vatten 2005 grävdes det fram stora strängar med bara sand. För att få finare spred jag ut matjord över sanden och lät det som ville växa där, men hjälpte till lite med de kära lupinerna. Tanken är att så småningom skulle tallskogen ta över igen. Så sker men det går sakta och under tiden försöker jag hitta nya färger på lupiner för att få ännu mer varierat.
 
Dessa hittade jag efter Norra länken, en del av E4:an, som byggts ganska nyligt. Stenslänterna fylls sakta med växter och just lupiner finns där i flera för mig nya färger.
23 juni fotograferade jag dessa i vas. Tyvärr gick det inte att få frön av just de här.
Och en med fluga.
Härligt randigt mönster. Det är inte lätt att ta frön för när de är färdigutvecklade ser man ju inte vilka färger de har. Måste kanske markera dem medan de blommar.
 
Ännu en med humla från vår tomt.
Till sist, härligt att minnas de ljusa nätterna. Min lupinplantering kl halv elva på kvällen.
Det skrivs varje år, åtminstone de senaste fyra åren, om de farligt invasiva lupinerna. Hur de tar över vår lokala flora och förstör. Redan på sjuttiotalet skrevs det liknande artiklar om de besvärliga (men lokala) växterna rallarros, renfana och älggräs som just då gjorde samma sak som lupinerna idag. Det beror troligtvis på att bilarna släpper ut giftiga partiklar längs vägarna. 
 
Jag körde ifjol ca 2 mil på en mindre väg mellan byar. På den sträckan såg jag en lupingrupp och det var i närheten av en villa så kanske den var planterad. Istället växte de mer sårbara arterna blåklocka, kattfot, vädd, åkerbär, prästkrage vid vägrenen. Inte tog lupinen över där inte!
 
Jag gillar lupinerna, att de pryder trafikerade vägsträckor med sin färgprakt. De små skulle ändå inte trivas där. Så, det var mitt inlägg i lupindebatten.
 
Idag har jag hört sångsvanar och sett de första fiskmåsarna över Ersboda. Härliga vårtecken!
 

Fjolsommarutflykt till Tavelsjö

Kategori: Resor och utflykter

Visserligen skiner solen just nu men grått och blött har det varit samt kalla nätter då det blöta frusit. Jag längtar våren men det känns och hörs, inte minst på talgoxens vårlåt, att den långsamt är på väg. Ändå känns det ganska skönt att titta på gröna, sköna bilder från fjolårets utflykt med UMeGänget till Tavelsjö i mitten av juni.
Vi parkerade vid kyrkan och promenerade sen på småvägar längs Tavelsjön.
Fin sjöutsikt bjöds det på.
 
Lite blåsigt och bara korta solglimtar men ändå behaglig temperatur att vara utomhus i.
Blåregn och gullregn finns det något som heter. Men vad kallas denna rosa?
Det kan vara blå bergsvallmo, men jag är inte helt säker. Jag tycker mycket om blåfärgen.
Många var vi denna dag, ca tio. Fina lupiner i sluttningen. Många är arga på lupinernas utbredning, men här uppe i norr tycker jag den är måttlig. De är så vackra i alla möjliga färger.
En fin klockstapel även i Tavelsjö. Vi tog en härligt lång fikapaus hos Wärdshuset Tavelsjö varifrån bilden ovan är tagen (tror jag, det var ju så längesen). Ni ser att blåmolnen hotar i bakgrunden men vi klarade oss från regnskurar.
Vid ett vitt trädgårdsbord nära denna backe satt vi och diskuterade allt möjligt som vi brukar. Fina rosor fanns det också.
Är det en så kallad vresros?
Blåsigt och glatt utomhus, nypermanentad som jag är. Tror jag åt en läcker räkmacka till teet. Alldeles i närheten ligger den mysiga trädgårdsaffären Blå Eld dit vi styrde kosan efter fikapaus.
Mycket finns där att välja på.
Mer.
Med kyrkan i bakgrunden och ännu mer mörkblå himmel.
Den här jättefina vännen fick faktiskt följa med mig hem till stugan där den lurade såväl katt som en del förbipasserande, åtminstone för en kort stund 😃.
Jag skulle gärna ta med mig den lilla flickan med blomsterkorg också, men gissar att den blir alldeles för dyr och så kanske jag skulle vara rädd att den försvann av just det skälet.
Enstaka båtar ute på blåsig, vågig sjö. Intet tavelsjöodjur i sikte, som vanligt 😄.
 
I veckan har jag prövat mina nya skidor med skin under, alltså vallningsfria. Mycket bra gled de jämfört med mina gamla, i backe nästan för fort, men jag höll mig på benen.
 
Ha en skön vår eller vårvinter kanske passar bättre!
 
 

Dop i Bygdeå Kyrka

Kategori: Festligt

Nu när Lissabonresans bilder är avklarade ska jag ta itu med en del händelser från i somras som jag aldrig hunnit blogga om. Den 10/6 2018 skulle min kära systerdotterdotter döpas i Bygdeå Kyrka som byggdes redan 1539.
En vacker sommardag anlände vi dit med bil från Umeå, jag och min brorsdotter med familj. Det kom folk från närmare håll, Sjulsmark bl.a. och från längre håll, Uppsala och Stockholm. Det småpratades och hälsades i mindre grupper innan vi gick in i kyrkan. 
 
Kyrkan har en vacker interiör och stämningen är lugn och harmonisk som det ska vara i en kyrka men som inte alltid uppnås i de stora, pampiga, tycker jag.
Fint, men ännu bättre när rummet fylls av präst, nyblivna föräldrar med huvudpersonen lilla M.
Inte helt lätt att fotografera då jag också blev lite nervös, tagen av stämningen. Bilderna är inte helt skarpa då jag valde att strunta i att använda blixt. Det gör å andra sidan bilderna lite mjukare. Jag hoppas bilderna ändå förmedlar den fina ceremonin.
Prästen som helt klart väckte M:s uppmärksamhet läste för oss. 
Mycket vackert sjöng D:s syster för oss alla, men speciellt för lilla M. Andra texter och sång framfördes men sen var det dags för själva dopet. Först skulle dopfunten fyllas med heligt vatten och den ritualen fick göras av släktens näst yngsta, mina andra syskonbarnbarn.
Snygg men också lite tung var kannan.
Tyst tog M emot dopvattnet som blötte hjässan. L fick torka vattnet bort sen.
Fortfarande utan protester men sen var det skönt att få komma till moderns famn.
Hela tiden så nyfiken på sin omgivning. Det visade sig också när prästen gick runt med henne så att vi andra fick möta den lilla. Först till mig som snabbt klickade på kameran innan jag lade undan den...
.. och mötte min lilla älskling utan en fyrkantig apparat framför ansiktet.
Här möter hon M som en tid var dagmamma åt hennes mamma A när hon var liten.
Äldst och yngst i kyrkan.
 
Allt var frid och fröjd, eller? Här har jag faktiskt en bild där M protesterar högljutt, men det varade inte länge.
Det var dags att gå ut ur kyrkan. Där samlades vi för en släktbild.
Alla kom inte med, men efter lite ropande hit och dit kom i alla fall de flesta. Lite blåsigt var det men ändå en härlig försommardag. 
 
Sen var det dags att gå mot församlingsgården. Först en bild på Klockstapeln.
Skönt att få sträcka på benen och vara utomhus en liten tid. 
Ja, kanske högst hundra meter 😃. Jag gick lite extra och tog kort på den fina omgivningen.
Sen ville även jag, mormoster, vara med på bild med huvudpersonerna och till slut fanns en stund för det.
Det blev smörgåstårta och tårta, tal och sång, presentöppning och applåder samt en massa trevligt umgänge. M trivdes i mångas famner. Här med sin mammas kusin A, min brorsdotter.
Och en stund hos mig.
Vem är lyckligast av oss två, tro? Skulle nästan gissa att det är jag 😄.
 
Jag gick runt och fotograferade vid borden men det är svårt att få bra bilder av det. En bild som blev hyfsad visar M:s farmor och mormor i samtal.
Bra blev också den på min bror, som fyllt jubilar nu i januari, och hans särbo, som väntat länge på bilder från dopet.
Fina penséer i förgrunden. J-E och L hade åkt från trakter söder om Örnsköldsvik för att vara med på släktevenemanget.
 
I rummet där vi satt fanns det vackra detaljer, bl.a. detta bord, som jag gissar att slöjdaren Jögge Sundqvist gjort..
..eller möjligtvis hans far Wille.
 
Hurtigast var J, som skulle cykla minst fyra mil hem som träning inför Vätternrundan.
Han pratar med B, lilla M:s morfar.
 
Som helhet en mycket fin upplevelse att minnas länge.
 
 
Ute snöar det idag nästan horisontellt, tyvärr alltmer blöt snö, 0 - +1°. Sommaren känns avlägsen men så många veckor dröjer det inte innan allt det vita slaskar bort. Jag önskar er fina vårvinterdagar innan det grå tar vi. Det grå som förebådar det gröna och färgrika som vi längtar efter.
  
 

Lissabon, lite till

Kategori: Resor och utflykter

Vår sista dag i Lissabon, den 4/10 2018 hade vi några timmar att spendera innan vi flög hem på eftermiddagen. Redan tio måste man checka ut från hotellet som hänvisade till ett bagagerum. Vi beslöt att testa bergbanan vi sett redan första dagen, Elevator da Gloria, som gick mellan torget Restauradores och upp till Bairro Alto, som vi tolkade som Gamla stan. Den stånkade, stönade, knirkade och knarrade medan den klättrade uppåt. Sakta men säkert tog vi oss den branta vägen upp.
Här stiger vi av. Till vänster en större park med utsiktsplats, Sao Pedro da Alcantara. Vi hoppade över utsikten och fastnade istället för en fin metall/stenpojke.
Som säkert är av betydligt senare datum än sockeln bakom som jag gissar bär Sao Pedro. Planlöst följde vi sedan en gata uppåt till höger men upptäckte inget lockande så vi vände tillbaka och valde istället en smalare gränd åt andra hållet.
Inte speciellt vackert men snart blev den i alla fall mer färggrann.
Mer och mer girlanger mellan husen.
Det var lite för tidigt för lunch, annars hade vi nog slagit oss ner här. Några steg till gick vi och kom ut på torget vi besökt kvällen innan, Praca Luis de Camoes. Det är nationalskalden född på 1500-talet som också står staty där.
Jag lånar väninnans bild. Själv lyckades jag kapa hans huvud. Istället fotograferade jag en gammal dam, trodde jag först. Turligt nog fotograferade jag namnet också, vilket är Antonio Ribeiro, en poet från 1600-talet.
En glad och till synes levande poet. I närheten den stora San Loretokyrkan.
Nu var vi hungriga men innan vi väljer uterestaurang måste vi hälsa på ytterligare en poet, Fernando Pessoa, född 1888, som så inbjudande hade en stol bredvid sig.
Jag skrev dikter också ett tag, först i tonåren och sen när jag fick mycket tid över 1995 och några år framåt. Hellre än bra, förstås, men en del gillar jag än idag. Efter dessa flerfaldiga kulturella möten var det gott med en lunchöl och lite pasta till.
När lunchen var över flanerade vi sakta åter mot vårt hotell. En lockande affär...
... vi inte gick  in i. En söt tuctuc..
.. och en pampig fontän.
Med Lissabon ljuvliga oktoberväder längtade man inte direkt hem men vår tid där var över. Vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick till Praca Figueira varifrån flygbussen gick. Man kunde även ta tunnelbanan direkt till flygplatsen men vi hittade ingen hiss ner till vår station och lockades inte av att släpa väskorna nedför otaliga trappor. 
 
Genom bussfönstret tog jag sista bilden från staden, ett fint hörnhus.
Jo, en bild till blev det, från flygplanet när vi steg upp mot himmelska höjder.
Vasco da Gama-bron ses vid vingen. Jag längtade hem till min kära katt som var njursjuk, orolig att han inte skulle överleva tills jag kom hem. Men Tusse levde och blev glad när jag kom. Han åt bra de första dagarna efter att jag kommit åter från Portugal. Sen blev det lite svårare att få i honom mat även om han fortfarande var hyfsat pigg, ville ut och spana. Till slut gick det inte längre och efter tre veckor somnade min älskade katt sen 13 år tillbaka in hos veterinären. Jag saknar honom så.
 
Nuet är grått även om vi idag fått ett tunt, dunmjukt snöfall. Hoppas på värmande marssol och vintriga utflykter de närmaste dagarna. Önskar er detsamma!
 
 

Pena Palats, interiören

Kategori: Resor och utflykter

Interiören var nästan lika fantastisk som utsidan av Peña palatset i Sintra, som vi besökte 3/10 -18, men inte lika sagolik och betydligt svårare att fotografera. Många turister vandrade genom rummen så det gällde att vara snabb eller ha tur så inte för många av dem kom med på bild.
Sängen är pampig men kolla väggarna och inte minst taket, se nedan!
Så detaljrikt! Nedan ett av grevinnans gemak, gissar jag, för det fanns ett liknande nära med kungens porträtt som då förstås var hans.
Även där fascineras jag av väggarna. Ett skåp som jag inte vill kalla direkt vackert, men mycket speciellt.
Jag har ingen aning vad stilen kallas men ganska svulstig är den. Ännu ett skåp drar till sig mina blickar.
Det fanns ett "green room". Kanske det stod där. Jag bryter av med en titt utåt då en fin terass uppenbarade sig med utsikt.
Fortfarande lika härligt väder, men vi fortsatte snart med vår vandring genom palatsets alla rum. Ännu ett skåp, känner mig lite tjatig 😄.
Gula väggar som jag har i mitt vardagsrum, tapeter jag satte upp redan 2006 och inte alls tänkt byta än fast det var längesen sådan var moderna. 
Vilket vackert burspråk att vila en stund i om det nu funnits någonstans att sitta !! Ganska snart kom vi in i en stor, pampig salong med plats för många människor och aktiviteter.
Grandiosa ljusbärare tog emot oss.
Så roligt att se sina bilder nu när det gått så lång tid sen vi var där. Jag ser massor av detaljer av alla de slag. T.ex att jag borde ha beskurit bort brandsprutan som förstör effekten, men den ser jag först nu och bara inte ids. 
 
En inbjudande soffa med spegel som visar fotografen. Tänk att soffan kan se rak ut men resten så lutande.
Från salongen till fler mindre rum som mynnade ut i ett ljusare runt rum...
..med vackert kupoltak. Hjorthuvudena ser lite spindellika ut däremot, tycker jag.
Grönskan som omger slottet ser ut att vara oändlig åt det här hållet. Det sista rummet vi passerar är köket med alla sina kopparkastruller och andra föremål.
Ut på en ny terass där det skulle finnas en restaurang. Den var en stor besvikelse. Utomhus stektes hamburgare och liknande vilket inte lockar mig som inte äter kött. Jag fann istället ett pytterum med en disk full av inplastade baguetter, så trist. Det fick bli en tonfiskmacka med sodavatten till. Och ännu en bild på den omgivande staden Sintra som här inte alls ser så liten ut.
Många fler sevärdheter finns i staden som placerats på Unescos världsarvslista, men vi hann bara med ett dagsbesök på palatset Pena. Det gav alldeles tillräckligt många intryck. 
 
Åter till Lissabon blev det några timmars paus innan kvällspromenad och middag. Jag är tyvärr lite less på att ännu blogga om oktoberresan så jag skyndar mig lite. Vi gick nästan alltid förbi stationen som på kvällen var vackert belyst.
Vid ingången stod en skulptur med fadomusiker och sångare. 
Den bilden tog vi tidigare på dagen. Vi  flanerade lite planlöst för att fina nya områden att upptäcka. Lite överallt uppträdde olika gatuartister. Dessa dansare som väninnan fotograferade så snyggt var fantastiskt duktiga.
En bit därifrån fann vi en speciell butik vi tidigare funderat över. Sardiner i mängder med årtal på.
Tydligen var det populärt för vi såg flera stycken, men förstod nog inte riktigt vitsen med dem. En slags souvenir var det. Man skulle tydligen köpa som present till någon och välja deras födelseår. Det gjorde vi inte 😉.
 
Vi gick vidare mot Rua Garett som av någon anledning lockade oss. Mycket folk flanerade även där och satt på utecaféer. Ett ställe som såg mysigt ut gick vi tyvärr förbi.
A Brasileira hette det vilket syns på skylten nedan.
Tyvärr säger jag pga den misslyckade middagen vi sen fick serverat alldeles i närheten av vårt hotell, en restaurang som utlovade portugisiska specialiteter. De kanske var jättebra på det men vi blev besvikna. Vi valde en specialare för två med massor av färska skaldjur i, bl.a rejäla bitar av hummer och krabba med skal på. Problemet var att allt simmade i en tjock tomatsås som inte alls gjorde något godare. Tänk om vi fått dessa fina skaldjur med bara citron och kanske lite sås i en separat skål. Servitören lade för oss och gav mig riktigt fina hummerbitar men väninnan fick sämre. Hade vi sett bitarna hade vi kunnat dela de bästa mellan oss. Kladdigt och jobbigt att få bort skalen var det och alldeles alldeles för mycket sås. 
 
Så skönt, nu har jag bara en halv dags Lissabonresa kvar att blogga om.
 
Förkyld är jag sen helgen och även om febern är borta, rinnsnuvan likaså känner jag mig krasslig med emellanåt jobbig hosta. Mest inomhus spenderar jag min tid även om jag korta stunder går ut, ser till min fågelmatning eller hackar bort lite is framför entrén nu när plusgraderna tinar. I morgon ska minusgraderna ta över igen vilket är helt rätt i februari.
 
Ha det så gott!
 
 
 

Vinterpromenad

Kategori: Min närmiljö

En grå dag som denna är det härligt att minnas bara en vecka tillbaka. Förra helgen hade det snöat mest hela tiden men måndagen bjöd på klarblå himmel och sol. Jag fick då sällskap av vännen på min vanliga vinterrunda och även kameran fick följa med.
Traktorn har lagt upp höga snövallar vid lillskogen. Vi går vidare förbi kyrkan på västra Ersboda centrum och stannar till vid bron över Ystarvägen.
Nu är snön vid vägarna redan brun och smutsig efter den senaste veckans plusgrader men i måndags var det perfekt temperatur, bara -4°.
Några enstaka flanörer och hundägare mötte vi men många var de inte en vardag som denna vid tolvtiden.
Mäktiga tallar där vännen passerar. Bara en liten bit till vänster går Cementvägen som är ganska trafikerad, men det märks inte alls. In bland husen på Ystarvägen går vi men viker av mot Glassgränds radhus. På vägen en lekplats som väntar på vår och gungglada barn.
En liten skogsstig som genar skulle jag tagit själv, men vännen med känning av artros i knäna gillar inte den ojämna marken.
Tänk vilka fina miljöer de sparat bland alla husen. Undrar om de bygger så hänsynsfullt numera när det bara är penningen som styr. Tätt, tätt ska det vara med höga hus på liten yta så grönområden finns det knappast plats till. Hoppas jag har fel. Tyvärr är det flera nya områden som byggts i staden som ser ut just så.
 
Närmare där jag bor hade snöfallet bildat fantastiska häng över balkonger och tak.
Kul, va?
 
Vännen som inte har garage till sin bil passade på att sopa bort lite snö från biltaket innan återfärd.
Några andra besök vill jag också minnas från februari. Den 6 februari kom väninnan S på besök, vi som ofta reser tillsammans.
Vårsolen lyste så skönt med roliga skuggor på både S och väggen. Man vill inte dra ned persiennerna när nu solen äntligen kommer åter efter vintermörkrets månader, men till slut gjorde vi det ändå 😄.
 
Jag bjöd på ost, kex och vin. Faktiskt en flaska som jag vunnit på bridgeklubbens julfest för två år sen. Jag var lite osäker på hur vinet skulle smaka då det egentligen inte var något vin för långlagring, men det var helt okej.
Västerbottensostkakor till fördrinken och små rågformar med laxröra först, medan vi planerade kommande resa, mindes den förra och pratade på om allt möjligt annat i våra liv.
 
Söndag den 10/2 kom systerdottern med familj på besök. Lilla M roade sig med de leksaker som finns i mitt hem.
Ring på ring och en liten applåd på det. Sen upp i soffan med nalle och oss andra förutom fotografen D.
Lite suddigt men roligt att minnas hur skoj vi hade just då, jag, lilla M och hennes mamma A. Sen bytte vi så att jag skulle fotografera även pappan men tyvärr lyckades jag inte få till någon bra bild, för mycket rörelse.
 
Jag avslutar med min kära katt Desirée som här luktar på blommorna...
..en jättefin trestänglad orkidé jag fick av min brorsdotter den 28 december. Snart har den nu blommat vackert i två månader.
 
Utsikten är numera inte så fin även om det fallit lite, lite pudersnö i natt. Jag ska strax åka ned till stan för att beställa nya glasögon. Spännande med nya bågar även om det inte brukar vara någon
som märker när jag byter 😌. 
 
Ha en bra vecka!
 
 
 

Till Sintra

Kategori: Resor och utflykter

Tredje dagen på vår Lissabonresa valde vi att ta tåget till Sintra, en ort tre mil bort. På stationen Rossio väntade vi en stund. Lite kakelmålningar eller vad man nu ska kalla dem.
Snart kom tåget som sen avgick precis i tid. 
Fullt med folk var det men vi lyckades få en plats bredvid varandra. Tidigare hade vi inte stött på några skandinaver men nu hördes både finska och norska i vagnen. Det var en pendeltågslinje med många stopp men tog ändå inte mer än 30 minuter. Väl framme hade vi ingen aning vart vi skulle ta vägen.
Sintra finns med på Unescos världsarvslista men vi hade inte läst in oss på sevärdheterna, bara en. En söt liten ort såg det ut som men vi hade inte tänkt utforska den utan ville ta oss till Palatset Pena. Min väninna hade besökt palatset tidigare och trodde det var gångavstånd, men det var en missuppfattning då deras buss släppt av dem inom sådant. Vi hade tur som träffade en man som visserligen ville sälja sig själv som chaufför och guide, men när vi avböjde, visade oss till rätt buss. Den tog oss längs slingriga vägar upp till palatsområdet. 
 
Vi betalade entré och valde promenaden uppåt, uppåt längs slingriga stigar. Det var inte långt men brant. Till slut anades palatset.
Inte så dumt, eller hur 😄? För att få en bild över hela borgen hade vi behövt en drönare eller kunnat flyga själv så det får bli fler delbilder av detta magnifika, roliga palats.
Vi närmar oss sagopalatset Pena. Skönt för nacken att vända huvudet nedåt en stund och beundra...
..den fina "blomman för dagen". Jag gillar blåfärgen. In genom en fin port i mosaik gick vi.
Man fick fortsätta att titta uppåt och försöka få till en hyfsad fotovinkel.
En till medan vi vandrade uppåt på gångar och små trappor.
Sagolikt! En gigantisk park omgav palatset men dit hann vi aldrig. Där hade man kunnat vandra omkring flera dagar, gissar jag, men då kanske man önskat lite mindre varmt.
 
Solen gassade och temperaturen höll sig kring 30°. Jag njöt ändå. Att ligga i solen gillar jag inget vidare men att strosa omkring och uppleva samt kunna välja skugga emellanåt kändes bra.
En liten paus innan vidare upptäcktsfärd. Fin utsikt över omgivningen.
Lite kontrast med vanliga nutida bostäder mot palatsets härlighet. Don Fernando II var skaparen av byggnaden och parken. Han första hustru, drottning Dona Maria II, hade nog också sin del i det.
Här har vi den ståtlige mannen. Han hade byggt ut vissa delar av kärlek till sin andra hustru, grevinnann Edla, sades det. Hon hade också stor del i inredningen av alla rummen. Fernando kallades the Artist-King. Palatset var inte speciellt gammalt ändå, som synes nedan.
1840 får jag det till. Några fler detaljer. En fin kruka.
Tror det är jakaranda som växer i den.
 
Lite större, en guldskimrande kupol.
Vi gick in i palatsen men kom nästan direkt till en liten innergård.
Det första rummet, tror jag, i alla fall det första jag fotograferade, var ett litet fint kaklat rum med silverserviser.
Bredvid matsalen, förstås, där jag tycker att vi slår oss ned i väntan på kommande inlägg om slottets alla rum.
Det kan väl bli trevligt? Fint dukat är det och vi får, om vi vill, välja vilka vi ska umgås med. Precis som i Gokväll's fredagsbjudning 😊.
 
Ute har det nu vräkt ned snö några timmar, men snöat har det gjort i drygt två dygn, mer eller mindre. Just nu slutar det. Yippée! Temperaturen är bara -1° så det blir skönt att gå ut och skotta min lilla entré. Altanen skottar jag inte än utan gör bara en lagom bred gång så man kommer in och ut. En barnvagn ska också rymmas för snart får jag besök av min kära systerdotter med sambo och dotter, lilla M, bara 1 år och 2 månader.
 
Så här ser det nu ut genom mitt fönster.
De mörka fläckarna nere till vänster är efter Desirées nos när hon tittat ut på småfåglarna och annat som rör sig därute. Jag märker att hon piggnar till när det blivit betydligt varmare än de senaste veckornas hårda kyla mot 20-strecket här ute vid kusten. Inlandet har haft tuffare kyla än så.
 
Önskar er en fin vintertid nu när ljuset återvänder och man kan känna att solens strålar värmer lite.
 

Snöfallet

Kategori: Min närmiljö

Jag väljer att sticka emellan med ett kort inlägg från min hemmiljö innan jag fortsätter med Lissabonresan. I helgen fick vi ett rejält snöfall, mest söndag och halva måndagen då det verkligen vräkte ned. Som tur var skönt kall snö som därmed var någorlunda lättskottad. 
 
Några dagar innan hade det kommit lite mindre snö. Då såg det ut så här från mitt rumsfönster.
En hyfsad vintermössa på lyktstolpen som lyser rakt in i mitt vardagsrumssidofönster. Därnere ser ni små vinterbadare.
Två talgoxar som troligtvis letar mat om de nu inte bara har lite skoj i snön. Den 30/1 var det.
 
På lördagkväll när jag kom hem efter att ha besökt den etiopiska/eritreanska restaurangen Zaion med mina vänner i UMeGänget var det riktigt juligt vid min entré.
Granen står kvar sen advent fastfrusen i sin julgransfot men belysning och dekorationer är borttagna. Där får den stå tills det börjar tina i mars/april. Katten gillar att nosa där och besökande katter lämnar ibland intressanta doftspår, märker jag.
 
På måndag förmiddag tog jag nästa bild genom framsidans fönster.
Vad tycks? Nog räcker det för mig. Lycka var när traktorn kom första gången och tog bort så vi kunde ta oss fram lite lättare. 
Någon tidning kom aldrig då bilen inte alls kunnat ta sig fram på smågångbanorna bland husen. VK fick vi idag istället, men jag hade turen att få läsa Å:s, min särbos, exemplar redan på måndagen. Han bor Östpåstan och där hade de plogat tidigare.
Lite frostbilder kan jag också bjuda på. Ser ut som säd, tycker jag.
Några isrosor också. Idag när solen äntligen visade sig tog jag senaste bilden.
Ser ni att vintermössan växt på höjden? -15° idag och nu ikväll närmar vi oss -22° på andra våningen där jag befinner mig.
 
Idag kände jag faktiskt att solen värmde en liten aning och det gläder mig så. Hoppas ni har det gott nu när februari tagit tag.
 
 

Linbanetur o kvällspromenad i Lissabon

Kategori: Resor och utflykter

En restaurang fann vi i alla fall efter strandpromenaden och där slog vi oss ned, ordentligt hungriga.
S mår gott att äntligen få vila. Pasta Vongole beställde vi och till det ett glas vino verde.
Jättegott men lite slabbigt med den tunna såsen. Tillbaka ville vi inte gå hela den långa vägen så vi unnade oss en tur med linbanan.
Till höger ser ni bron vi gått på. Turen gick väldigt snabbt, nästan så man blev besviken, men fin utsikt hade vi.
Träbänken där vi satt speglar sig i vattnet. Till höger den runda arenan och flaggraden vi tidigare passerat. Vips var vi framme...
.. och det var dags att kliva av. Där gick det två fina vadare i vattnet. Den svartvita känner jag igen som en skärfläcka men den andra måste jag googla.
En rödspov visar det sig vara. Det fanns också en till större, mer långbent gråaktig fågel. Kanske lite hägerlik men jag är inte helt säker så jag avstår att visa den.
 
På vår promenad tillbaka till tunnelbanan passerade vi en bassäng med roliga träskulpturer. 
Bl.a. dessa lekande badkvinnor. Jag blir glad av att se dem 😄.
 
Arenan ser ni här lite närmare med snabel-a som logotyp.
Mycket mer fanns förstås att se i Nationernas Park men vi vände nöjda hemåt med de intryck vi fått.
 
Efter en stunds vila och lite kvällsfix gick vi ut i Lissabon igen några timmar senare. Vi strosade först lite planlöst, men fastnade inte redan i denna gränd som låg nära vårt hotell. 
Det syns inte här men känslan var lite läbbig då man kunde ana droghandel i närheten. Vi vandrade istället vidare mot Rua Augusta, en stor gågata. Praca Dom Pedro IV med sin läckra gatusten ville vi förstås gå över.
Lite sjösjuk kanske man kan bli men det är en synvilla. En liten gränd till höger visade Elevador de Santa Justa.
Med vårt Lissabonkort hade vi kunnat åka upp gratis men det blev aldrig av. Vi fortsatte istället mot Augusta.
Gatan syns mellan husen. Uteserveringar, gatukonstnärer av alla de slag som sjöng, spelade, jonglerade eller bara stod alldeles still vit- eller guldmålade kantade vår promenad mot vattnet.
En vacker triumfbåge från 1873 som rests som ett minnesmärke över Lissabons återhämtning efter jordbävningen 1755. Den vetter mot Praca de Comércio, en stor öppen plats vid floden Tajo.
Kung Josef I blickar ut mot floden högt däruppe. Kvällen var varm och ljuvlig, +29-30°. Så skönt att strosa i oktoberkvällen.
Se, jag är barfota i sandalerna! En husfasad bytte hela tiden motiv. Något slags bildspel eller konstinstallation pågick.
Vi tittade oss omkring och pratade på medan vi gick. Vad vi inte tänkte på var att plattan vi gick på var upphöjd och två rejält höga trappsteg vette mot resterande torg. Plötsligt ser jag hur väninnan som gick på steget nedanför mig är väldigt nära kanten. Snabbt passerar en tanke att jag måste göra henne uppmärksam på det och jag börjar säga hennes namn -S...... I samma sekund ser jag hur hon tar ett steg rakt ut i luften och börjar falla. Jag sträcker ut min hand men våra fingrar nuddar bara ....Men så kommer en ängel. En stor brunbränd man i grön t-shirt som kom joggandes bakom tar snabbt tag om hennes arm och hejdar fallet. Utan att hon riktigt förstått något står hon åter på fast mark. "Is okej ?" säger han och rusar vidare. 
 
Snacka om änglavakt. Jag tror att jag var mer chockad då jag såg vad som kunde ha hänt. Hon kunde ha brutit arm och ben, skrapat upp sitt ansikte och kanske fått hjärnskakning då kanterna var vassa och marmorn/stenen hård. Även jag kunde ha dragits med i fallet om hon tagit tag i min hand då inte jag är speciellt stark och dessutom stod högre upp. Huh! Jag blev riktigt skärrad men samtidigt så oerhört imponerad av mannens snabba, enkla ingripande som räddade min kära väninna från allvarliga skador.
 
Vi fortsatte mot vattnet där det pågick olika aktiviteter. 
En brygga där en kvinna sjöng vackert och några dansade lugnt. Det var inte fado utan mer brasilianska rytmer, tror jag. Härligt att lyssna på en stund.
 
Nere på sanden hade någon skulpterat fantasidjur.
Lite småotäcka, kanske sådana finns i någon Star Wars-film?? 
Stenkonst fanns också, inte speciellt vackra men lite roliga. Vi vände åter och valde en uteservering där det inte levde om så mycket. Fast säker kunde man aldrig vara för vips kom en grupp ungdomar som uppträdde med högljudd musik och akrobatik. Oftast skickliga men ljudvolymen gillade jag inte.
 
Kvällens besvikelse var min mat då jag valde en torskgratäng med räkor. Jag fann två pyttesmå räkor och några strimlor torsk i den, lite mager utdelning. Då var vinet en trevligare upplevelse.
En givande men intensiv dag var snart över. Kl 23 var det fortfarande +29° den 2 oktober 2018. 
 
Som motsats till de mycket kyliga dagar vi haft den senaste veckan med temperaturer på  -18-20°. Idag är det "bara" -12°. Som kallast var det i gryningen den 21/1 då månförmörkelsen ägde rum, -22,9°. Kl 5.40 var jag uppe (tack vare min jamande katt) och tog en bild av blodmånen.
Lite suddig då jag har zoomat in den och bara använde en hushållspappersrulle som stativ mot fönsterbrädan. Ut gick jag inte med mitt riktiga kamerastativ pga kylan.
 
Jag önskar er en fin vintertid.
 
 
 

Oceanariet del 2

Kategori: Djur och natur.

Från uttrarna gick vi in till mer tropiska trakter. En vacker sjöstjärna kom klättrande på glaset som skiljde oss åt.
Nedan ser man diverse havsdjur som jag trodde kallades havsanemoner, men det är tydligen något helt annat. Tror dessa kallas koralldjur men är inte helt säker.
I bassängen bredvid simmade färgglada småfiskar, såna som man kanske kan ha i akvarier hemma, säger jag som aldrig ägt ett sådant.
Jag bara gissar. Hela tiden kom man tillbaka till det största akvariet, det runda som vi mötte först. 
Hajen närmar sig!! Till höger på botten låg en vitaktig mindre haj som verkade blyg eller skygg då den mest låg helt still.
Kan namnet vara leopardhaj, tro?
Maneter dansade läckert i mörkret. Ut kom vi till en torrare plats där pyttesmå grodor i sina färgstarka dräkter kröp/hoppade omkring bland gröna växter.
Söta, inte sant? Undrar om de är giftiga? Vi var nu en våning ner och kunde se vad som hände i den Antarktiska avdelningen under vattnet.
En pingvin kom till synes anfallande denna otäcka fick som faktiskt skyddade en annan fisk som låg under. Kanske det var en unge . Det otäcka hos fisken är ögat som man inte vet är öppet eller stängt, tycker jag. Pingvinen fösökte gång på gång men kom inte åt den. Naturdrama!
 
Några koralldjur i alla möjliga färger. Den turkosa/ljusblå som ligger på snedden ser ut som den vore virkad eller stickad av fluffigt garn som vänts inåt. Kanske det egentligen är växter som små koralldjur bor inuti. Någon som vet?
Sen kom en superläcker varelse jag aldrig någonsin sett förut. Inte en sjöhäst men lite liknande. Å andra sidan ser extremiteterna ut som små blad.
Mycket märklig men jättefin. Efter den lille söte kom giganterna, stora spindelkrabbor som långsamt dansade fram ur mörkret.
Närmare och närmare kom de, började klättra på glasfönstret till vår förtjusning.
En annan som vi fick närkontakt med var en läskig jättebläckfisk.
Röd med vita sugkoppar under de långa många armarna. 
En randig, lite taggigt vacker fisk får mig att må bättre, men finast och roligast av alla var ändå en som inte fastnade i min kamera. Väninnan lyckades som tur var föreviga den gula.
Vad vi skrattade då vi båda associerade till en marsipantårta 😄. Bananstubbe tror jag den kallas. Med denna supersöta lilla fisk som avslutning på vår rundvandring i Lissabons jättehavsakvarium gick vi nöjda ut ur huset där mer vatten mötte oss.
Vi var då rejält hungriga och letade matrestaurang men lyckades inte finna något bra i Oceanariet. Jag hade läst att det skulle finnas 40-talet restauranger längs vattnet men det hade nog guidebokens författare fel om. Vi fick gå långt längs strandkanten innan vi fann en. Mer om det i nästa inlägg från Lissabon.
 
Mer snö har fallit både igår och förrgår med mjuka vita former som följd. Vinterkylan har också slagit till, just nu -14,5° och kallare ska det visst bli.
 
Ha en skön vintervecka!
 
 

Oceanarium i Lissabon

Kategori: Allmänt

När vi kom in i Oceanariet, som byggdes 1998, hamnade vi först i en långsmal sal med massor av vackra foton, men det var ju inte vad vi var ute efter. Vi sökte de levande fiskarna och andra havsdjur. 
En kvisthaj i luften som minne av den salen. Sen visades vi vidare ut till vänster genom en lång gång uppe i luften fram till havsakvariets entré. Äntligen kom vi fram till ett jättestort runt akvarium, fyllt med saltvatten som skulle representera öppet hav, där massor av fiskar simmade omkring. Men ack så svårfotograferat då det också var ganska mörkt. Jag läser att hela oceanariet innehåller 8000 djur av hela 500 arter.
Här lånar jag kompisens bild på rockan. Hennes mobil tog skarpare bilder än min kamera vars bild ni ser nedan.
Rocka, små hajar och en massa fotograferande skådare 😄.
Här ser man till och med väninnans fina glittersandaler spegla sig i fönstret mot den lilla hajen. Här har vi lämnat den stora centraltanken som rymmer 5000 m³ och gått över till avdelningen Antarktis med både luft- och vattendjur.
Häftigt, inte sant? Fåglar flög fritt över våra huvuden, bl.a. sillgrisslor. Det var skönt svalt jämfört med värmen utomhus. En vacker lunnefågel som jag aldrig har sett i det fria.
Grisslor bredvid som nästan smälter in i omgivningen. Man kan ju undra hur de trivs i fångenskapen men vi hörde (eller läste?) att de i alla fall häckar och föder ungar varje år, så så illa kan det inte vara.
Pingviner fanns det också, Magellanpingvinen som i Wikipedia benämns som akut hotad art. Den här rödnäbbade fågeln vet jag däremot inte vad den har för namn. Jag har bildletat via Google men det enda de föreslår är Seabird. Javisst, en sjöfågel är det ju 😃
Här har den fått en sill som den snart ska sluka. Den står på snö men nedan ska ni se vilka annorlunda former på snö de skapat inomhus.
Mjukt rundade som små godisar. Vi var tvungna att känna på dem för att tro på att det verkligen var snö. Jag gissade först på frigolit, men det var ingen logisk tanke. Det blev lite kallt efter en stund så vi gick vidare till dessa glada simmare.
Så härligt när de plötsligt kom inglidande på rygg, dessa små utterkompisar (eller syskon). Jag fipplade med kameran för att hinna med och som tur var blev första och enda bilden bra, sen delade de på sig. Väninnan S har en gång sett utter i Umeälven och fick nu bekräftat att det verkligen var en sådan hon sett. Så vanliga är de verkligen inte.
 
Mer akvariebilder kommer senare. Jag tog 66 hyfsade bilder därifrån, de suddiga bortrensade, så jag har lite att välja bland. Blir nog två inlägg till.
 
Solen är inte helt synlig idag men man kan ana ljusblå himmel mellan molnen i alla fall, -4°. Snart ska jag besöka min kära lilla systerdotterdotter och hennes pappa som är föräldraledig ett tag till och råkar fylla år just idag, vilket jag glömt men läste just på Facebook 😊.
 
En fin vinterdag som jag hoppas även ni kan få njuta av.
 
 
 
 

Lissabon dag 2, Nationernas Park

Kategori: Resor och utflykter

Andra hela dagen i Lissabon gav vi oss ut på en ny utflykt. Från vår lilla gata gick vi förbi den fina järnvägsstationen, huset till höger.
Vädret var lika superfint som dagen innan. Redan vid elvatiden började det bli ordentligt varmt, men skööönt. Vi gick en bit till och fann nedfarten till tunnelbanestationen Rossio varifrån vi tog linje blå till Alameda  där vi bytte till  linje röd. Härliga kakeldekorationer var det på alla kommande stationer men de gick inte att fotografera förrän vi var framme vid vår slutstation, Oriente.
Det märktes att den linjen var betydligt nyare med all häftig konst. På vår slutstation fanns bl.a. en massa seriefigurer på väggen.
De små kalleknattarna är bekanta för mig som läste Kalle Anka som liten. De mer superhjälteaktiga figurerna känner jag inte till, förutom kanske Stålmannen i sin blå dräkt längst till höger. Detta är bara en del av den mycket stora väggmålningen.
 
Här ser ni väninnan S och allt färgglatt åt andra hållet.
Ute i dagsljuset igen såg vi flera höga hus med speglande glasfasader. 
Hotell Tivoli inrymdes i en av dem. För att komma till Parc des Nações, Nationernas park, var vi tvungna att passera genom en jättestor galleria som hette Vasco da Gama.
Affärerna tittade vi inte åt utan gick snabbt igenom. 
Vilken skapelse!! Ser ut som alla världens flaggor på rad bakom. Vi fick leta länge innan vi hittade vår svenska fana bland dem. När vi gått förbi flaggparaden möttes vi av denna glada figur, en smurf, eller hur?
Då bara måste jag sträcka ut armarna jag också 😄. En annan skulptur som fångade min blick var denna.
I Umeå i en rondell vid Strömpilsplatsen har vi nämligen en skulptur av samme konstnär, Anthony Gormley. Likadana huvudlösa torsos men ihopsatta på ett lite annorlunda sätt. 
 
Nationernas park är ett stort område med modern arkitektur. Många spektakulära byggnader. Här hölls världsutställningen 1998, läser jag i guideboken. Vi sökte oss dit pga av att där skulle finnas världens nästa största akvarium, men det tog oss ganska lång tid att finna just den byggnaden.
Så ser entrén ut där vi köpte biljetter i lucka. Ganska dåligt skyltat från vattensidan i alla fall. För att komma dit vandrade vi länge längs vattnet och tittade då och då på kartan, gick fram till fel byggnad osv. Men det var en fin promenad.
Bakom oss den långa och ståtliga Vasco da Gama-bron. Framför oss fler byggnader som hotell Tivoli med mera.
Vi gick längs en stenlagd strandpromenad men hade kunnat åka linbana.
Till slut kom vi i alla fall fram och kunde lösa biljetter till Oceanariet. Expediten frågade försiktigt om min ålder men jag kunde inte ljuga utan sa som det var, 64 år. Som 65-åring hade jag fått rabatt. Rackarns 😃 !
 
I nästa inlägg kommer akvariebilderna. Tyvärr inte alls så bra som jag önskat, men jag visar en del ändå.
 
Här i norr har vi fantastisk julstämning när man tittar ut genom fönstret. Varm julbelysning i fönster och på gårdar mot kritvit snö som täcker landskapet. Även trädgrenarna är vackert dekorerade. Bättre kan man inte önska sig. En bild från en promenad i närheten. Tyvärr ingen blå himmel på många dagar.
Jag har stressat med pynt, städning och bakande av pajer mm, men nu börjar lugnet infinna sig äntligen.
 
Jag önskar alla mina läsare en God Jul och ett Gott Nytt År! 
 
 

Till minne av Tusse

Kategori: Allmänt

Min älskade katt Tusse finns inte mer. Söndag den 21 oktober 2018 somnade han in på Marahällans veterinärstation i Vännäs. Jag saknar honom så. Nedan är en bild från i somras.
Jag tror han fick en fin sista sommar på stugan. Han verkade njuta och rörde sig fritt i allt större cirklar, som om han tänkte ta sig ett revir där. Problemen började när vi flyttade hem till Glassgränd i slutet av augusti. Hans aptit minskade och jag fick jobba för att hitta sånt han gillade.
 
En längre tid hade han magrat men då från en viss övervikt och när prover togs visade det inget fel. Så jag ändrade foder, lade in kattmalt, kokt fisk och annat gott som han tog emot. Hela tiden var han pigg, ville ut, busade inne men det var lite bök med maten, han som alltid varit så matfrisk och ätit allt. I februari i år togs alla prover igen, även ultraljud som alla visade helt okej värden.
 
När jag däremot tog honom till veterinären i slutet av september så visade provet på rejält försämrade njurvärden. Han vägrade tyvärr äta det speciella njurfodret, bara små portioner gick att få i honom, men kokt fisk, kattmalt, och mushbollar som jag fick tips om åt han i alla fall. De sista tre veckorna höll han vikten 3,6 kg. Han som vägde över 6 kg som mest.
 
Han var fortfarande pigg, ville ut och kolla reviret, spanade på fåglar och var som vanligt inomhus, låg i knäet eller bredvid. Det var bara maten det var problem med. Veterinären sa att han inte hade ont utan det var illamående som förstörde aptiten. Jag förstod ju att det inte skulle gå i längden men hoppades förstås.
 
Sista dagen var vi ute tillsammans. Han var som vanligt, till och med piggare, tyckte jag, då han sprang långa sträckor i full fart. Men på kvällen fick han något epilepsiliknande. Bara nån sekunds anfall då kroppen som i ultrarapid vände sig med benen uppåt. Det hände någon gång till under natten. Den natten drack han bara, åt ingen fiskportion som han brukade, där i sängen vid mina ben. 
 
På morgon kom anfallen tätt så jag förstod att nu gick det inte längre. Jag ringde min vän som hämtade oss och skjutsade till jourveterinären. När jag lyfte Tusse och bar honom nedför trappan till buren tryckte han sitt huvud mot mitt bröst. Det var så fint, en sista kärlekshandling från min älskade lille vän.
 
Tusse blev drygt 13 år. Han föddes hemma hos mig på Gustav Garvares gata den 9 september 2005. 
Här är han 4 veckor. En ställning som han gillade, kan man se på senare bilder.
Den här tagen tre år senare då vi flyttat till Ersboda med skog och natur runt. Jag har massor med underbara bilder av honom, bara svårt att välja. Det var nog tur att jag inte hade digitalkamera när de var pyttesmå för då hade jag väl inte gjort annat.
 
De var fyra syskon som kom till världen en kväll och natt i en blå plyschigloo i mitt burspråksrum på 3 våningen. Mamman Morka lever fortfarande hos min bror söder om Örnsköldsvik, drygt 17 år.
 
Min inglasade balkong gav dem då möjlighet till lite utekänsla. Här är alla fyra syskonen tillsammans vid juletid. De är då ca 12-13 v. 
Desirée i mitten är fortfarande kvar hos mig. Tiger längst till vänster vet jag inte något om då han var tvungen att byta familj pga skilsmässoproblem, Tusse känner ni ju igen och lille Linus längst till höger dog redan för några år sen pga akut njursvikt fick jag veta från den familj där han bodde. Jag tror han blev nio år.
 
Desirée saknar också sin bror, märker man. Det var tydligast de första dagarna då hon gick ut och letade efter honom, men sen dess har hon blivit mer högljudd, kräver lite mer uppmärksamhet på morgnarna när jag vill sova längre 😉 t.ex. Hon har inte tagit Tusse plats i knäet utan börjat lägga sig på soffryggens kant bakom mitt huvud, ett mjukt varmt kurrande huvudstöd.
 
Jag är så glad och tacksam över alla fina minnen under dessa 13 år. Min fina Tusse som gillade grönt.
Här tre år gammal 2008. Nedan 9 år äldre sommaren 2017.
I bakgrunden huslängan där vi bor. Den sista bilden jag tog av Tusse var tillsammans med sin kära syster Desirée på balkongen den 10 oktober i år.
Det var fruktansvärt svårt att börja göra det här inlägget, men nu känns det okej. När jag ser alla fina bilder av honom blir jag så glad av att ha fått ha denna fina katt i mitt liv hela 13 år.
 
Ute börjar nu den fina vita snön försvinna av regnandet, tråkigt nog. Då blir det mörkare igen, men adventsljusen lyser upp tillvaron som tur är. Önskar er alla en fin förjulstid!