konstbarbro

Hinner inte

Kategori: Djur och natur.

Eller prioriterar inte bloggande nu när utevistelse är så härligt. Orientering/skogsluff, golf eller stugvistelse med eller utan sällskap är det som lockar och tar min tid i sommar.
Årets första röda solros blommar nu för fullt.
Min älskade lilla systerdotterdotter med sin mor var på besök i torsdags då solen sken. Min glädje syns väl tydligt. Badvattnet håller låg profil med endast 17-18° då nätterna varit svala den senaste tiden. I mitten av juni när jag flyttade till stugan var det så varmt att jag badade flera gånger per dag men sen midsommar har jag bara doppat benen helt kort.
 
Få sjöfågelbesök men två gånger har denna familj passerat min brygga.
En ensam lom har också legat mitt i sjön och låtit knorrande men de bilderna blev för suddiga. I morse kom i alla fall svanfamiljen glidande.
På andra sidan sjön, regnet droppade lite försiktigt efter att ha vräkt ned hela natten men med 21 x zoom fick jag alla fem på bild 😃.
 
Avslutar med ett foto på min kära katt som i år inte har sitt syskon med.
Lite ensam tror jag hon känner sig men det passerar grannkatter och då kan hon morra irriterat så vilket sällskap som helst duger inte.
 
Inte omöjligt att det blir något fler inlägg om vädret får mig att vilja vara inomhus, men nu ska jag ut i solskenet.
 
Ha en skön sommar!
 
 

Två timmar i Savona

Kategori: Resor och utflykter

Vi fortsatte vår promenad mot borgen som vi anade lite längre bort. Över en härligt grön gräsmatta gick vi, sen måste vi passera hårt trafikerade vägar.
Lite vackrare foto med väninnan, än bilar på väg.
Vi närmar oss o jag tar en liten paus.
Ett område med ruiner för oss tillbaka till 1200-talet. Kyrkan byggdes mellan 1288 och 1306 hittar jag på en skylt, men vad av detta som är kyrkan vet jag inte.
Jag tycker om historia men det är som att fakta inte fastnar i mitt minne, jag bara upplever och trivs bland fornlämningar utan att reflektera. Vad som däremot engagerar mig är det levande...
...en liten katt som njuter på stenen,
en gråtrut som ruvar på ägg och ..
..en liten ödla som pilar omkring på muren. Ett något större djur, inte så levande, men ändå fascinerande fann vi på andra sidan bron.
Häftig gorilla väcker mitt konstintresse. Även dessa krukkvinnor tyckte jag om.
Har tyvärr ingen närbild på någon av dem. 
Det var som en liten skulpturpark innan vi gick över den äldsta bron in i borgområdet.
Det var öppet och ingen ville ha någon entreavgift så vi fortsatte trots att vi började få lite ont om tid. Det var så spännande.
Lite känsla av Forum Romanum i Rom som jag besökte 1992 tillsammans med en mycket historieintresserad man. Ja, lärare i just det ämnet var han. Själv var jag mer intresserad av att bli förälskad och få uppleva den romantiska sidan av Rom, men det blev inte så mycket av den varan, bara lite 😄.
 
Utsikten från Savonas borg/slott/ ruiner får väl duga för nu måste vi skynda oss tillbaka.
Det är alltid närmare än man tror så vi behövde inte stressa.
En avstressande fiskare vid stadstornet, en stillastående lyktbärare bredvid min väninna.
Arkadgatorna vi gick igenom i snabb takt med vår guide tidigare kunde vi nu njuta lite mer av.
Vackra tak och fina hus.
Jag gick över gatan och fotade den sidan vi promenerade genom. Där tittade vi in i olika souvenirbutiker. En söt väska till min kära lilla systerdotterdotter inhandlades och några kylskåpsmagneter, till vännen och mig själv, samt en vacker sjal. 
Här bara fönstershopping. Läcker katt och häftiga färger.
En fin kyrkobyggnad bland gatans olika fordon.
Lägg märke till bron mellan husen och den fina avskiljaren i metall, eller vad man nu ska kalla smidesverket. Vi funderade vilken funktion den kunde ha men kom inte på något bättre än att just skilja de olika husen eller lägenheterna åt.
 
Till slut kom vi fram till torget där bussen skulle hämta upp oss.
Ett monument av något slag som jag inte hann studera närmare blev sista bilden från Savona, som också var en trevlig plats att besöka. Vi hade inte haft något emot att få stanna längre, men nu skulle turen gå vidare till Final Borgho, en by som var känd för sina sportbutiker, sa guiden, som troligtvis inte kände till platsen alls. Sportbutiker brukar inte direkt vara någon turistattraktion.
 
I nuet har jag haft en behagligt mulen dag perfekt för ogräsrensning och annat jag inte tidigare hunnit med. Vi väntar på det stora regnet men än har inga droppar fallit. Alldeles nyss fick jag träffa min systerdotter med familj som var på kort besök här på Glassgränd. Alltid så roligt att ses, helt oväntat var det också. 
 
När regnrusket passerar tänker jag flytta ut till stugan. Ser fram emot att bo vid lilla sjön en tid.
 
Ha det så gott, kära läsare!
 
 

Dolceaqua, del 2, Savona början

Kategori: Resor och utflykter

Efter vår lunch beslöt vi oss för att leta reda på den gamla bron vi sett i en broschyr. Långt var det inte men vi hade missat den helt när vi kom. Bron från 1400-talet imponerade, faktiskt byggd på ruinerna av en ännu tidigare bro.
När vi besökte Mostar i Bosnien-Hercegovina hösten -17 fanns där en liknande bro. Den hade kullriga stenar, svåra att gå på, men här i Dolceaqua gick det lättare med slätare trappsteg fast den var lika brant.
Växterna trivdes på den gamla muren. Utsikt över resten av byn dit vi var på väg, främst till busshållsplatsen vid ett litet torg.
Där stod bl.a. denna dam staty.
Kvinnlig vingud eller vanlig vindruvsarbeterska, men varför då naken? Idéer?
 
Det visade sig att vi precis missat bussen och att nästa skulle gå först om två och en halv timme. Uppgivna satte vi oss på en bänk och iakttog folklivet runtomkring, barn med hund och bollar, en oerhört pratsam grupp italienare som skulle fylla två bussar. Vi funderade på om vi skulle våga lifta med dem till Camporosso, men istället tog vi en promenad längs vägen vi kommit på med buss tidigare under dagen.
Där växte apelsiner utom räckhåll för oss, så läckra. Blommande fruktträd med vita blommor, svårfotograferade, blågregn som inte heller blev bra på bild. Vi läste på alla busshållsplatser men ingen tidigare bussavgång gick att finna. Då vände vi åter och gick över den fina gamla bron igen.
Utsikt mot slottet och de gamla byggnaderna. Ett café lockade och vi unnade oss en Aperol Spritz i den sjunkande eftermiddagssolen.
Där hörde vi faktiskt tungomål nära hemifrån, närmare bestämt norska. Tiden gick riktigt fort, likaså bussen som kom rusande förbi om inte vi gått ut i gatan och viftat frenesiskt senare vid hållplatsen. En sista kvällsbild från fina Dolceaqua.
Hemfärden gick lätt även om vi även där fick gissa oss till var vi skulle stiga av. Väl hemkomna till vårt hotell, Le Petit Royal, var vi så trötta av dagens äventyr att vi inte iddes gå ut och äta middag. Det fick bli lite frukt, kanske en croissant kvar från frukosten och vatten innan vi gick till sängs. 5-6 vykort skrev jag och lite dagbok för att minnas.
 
Nästa dag, den 10 april, åkte vi med på en guidad tur till bl.a. Savona. Guiden var trevlig men ganska okunnig då han var inkallad i sista minuten för att ta hand om vår grupp. Mycket berättade han inte, säkert eftersom han inte hunnit läsa in sig på de olika utflyktsmålen. Savona och Genua hade varit jämnstora städer men i kampen om herraväldet hade Savona backat och nu är Genua den större och mer kända orten. Bussen stannade på Piazza Maleni och vår guide gick med oss längs arkadgator mot hamnen. Där visade han på tornet  Tara, stadssymbolen för Savona.
Innan han släpper iväg oss på egen hand berättar han att det längre bort finns ytterligare ett torn och en borg. Vi letar upp tornet, tar några bilder...
...också av en rund stengubbe bland träden.
Sen går vi mot hamnen med massor av båtar, alltid ett trivsamt fotoobjekt.
Byggnaden i jordfärger till höger om höghuset är i samma byggnadsstil som Stora Hotellet här i Umeå lade jag märke till. Vi hade två timmar att fördriva i okända Savona men tiden gick fort och borgen var betydligt mer intressant än vad det lät på guiden så vi hade kunnat stanna längre också 😃.
 
Mer från Savona kommer senare. I lördags inleddes min golfsäsong med en niohålsrunda på gul bana i Holmsund, Umeå GK. Även igår gick jag och vännen ut, men bara 5 hål då konditionen inte riktigt räckte till. En skön försommarkväll var det och slagen lite bättre än den första rundan i alla fall. Så roligt att ha kommit igång. Idag vräker regnet ner och inomhus är jag helst. Ett besök av systerdottern med 1,5 års dotter livade upp eftermiddagen. 
 
Ha en skön nationaldagsvecka!
 
 

Dolceaqua

Kategori: Resor och utflykter

Dolceaqua, det har ni väl aldrig hört talas om? Det är ett av Unescos världsarv. Vi hade i alla fall ingen aning om den platsen men som tur var fick vi hjälp att hitta dit. Vår researrangör World Visitor ordnar resor åt Natura Med-kunder, vilka vi räknas till fast vi knappt köper något av dem förutom när det kommer ett reseerbjudande. Alla resenärer erbjuds på plats ett turpaket, ofta inkluderande middagar, men vi valde att åka på egen hand, förutom en utflykt som jag återkommer till senare. I turpaketet ingick för de andra en kvällsutflykt till Cervo, men vi tänkte åka dit på egen hand vår andra dag, den 9 april. Vi frågade i receptionen hur vi skulle ta oss dit.
-Cervo, sa den unga kvinnan i receptionen upprört, det är ju så långt borta. Fem mil är inte speciellt långt för oss uppifrån norr, men hon framhärdade och började diskutera på italienska med två män i närheten. -Finns det en bättre plats närmare? frågade jag försynt. Då kom det unisont från dem alla tre.- Dolceaqua! Vi fick en broschyr om platsen på italienska samt en beskrivning hur vi skulle ta oss dit.
I väntan på buss till Camporosso, busshållplatsen på andra sidan jämfört med dagen innan. Apelsinerna eller clementinerna växte tyvärr för högt upp för att vi skulle kunna smaka på dem.
 
Vi berättade för busschauffören var vi skulle i hopp om att han skulle ropa ut busshållsplatsen men något sådant märktes inte av. Som tur var satt jag bredvid en ung man som jag också frågade, först om han kunde engelska. Nej, men franska, svarade han, och jag försökte göra mig förstådd på min rostiga skolfranska. Det gick inget vidare så jag övergick till enstaviga ord - Camporosso. Si, svarade han, men antydde sen att dit skulle vi väl ändå inte. Dolceaqua, sa jag då och då log han och gjorde tummen upp. Multo bene, eller något sådant. Han såg min osäkerhet, hur jag följde alla skyltnamn och tog fram sin mobil, använde översättningsfunktionen. Mycket bra. Så fick vi veta var vi skulle kliva av, att vi sen skulle gå 40 m och svänga till höger för att hitta nästa busshållsplats. Ovärderliga tips då vägen vi klev av vid mest passerades av snabb trafik.
Enda bilden från Camporosso, en fin kyrkport. Det visade sig vara över en timme tills vår buss skulle gå och ingen vidare intressant ort att tillbringa tid på. Vi fann ett litet café och en mysig gardinbutik med massor av spännande, glittriga tofsar à la Montazami med en ägarinna som kunde bra engelska. Verkligen udda med en så specialiserad butik vid denna i vårt tycke tråkiga genomfartsled. Troligtvis hade hon en blomstrande internethandel.
 
Vi blev oroliga att vår bussbiljett inte skulle fungera då tiden för övergång passerades med råge, men vi bara stämplade i automaten på den lilla bussen utan att den protesterade. Den färden upp i bergen tog ca 10 minuter och där de flesta steg av gjorde vi också. En fantastisk vy mötte oss direkt.
Floden Nervia med sitt kristallklara vatten och slottet högt däruppe hänförde oss.
Den äldsta bron såg vi aldrig utan gick över där även biltrafik fick passera.
 
En bild på oss var innan vi kom över bron.
Lite blåsigt som synes på min försvunna frisyr. 
Ett litet torg med en vacker kyrka, St Antonio Abate, byggd 1471. Vår receptionist hade nämnt en vinfontän, inte med riktigt vin, men det skulle se ut så. Den hittade vi aldrig men en sån här utanför en restaurang vi inte besökte.
Gränderna lockade oss mer, ända från 1200-talet var de.
Sakta vandrade vi uppför och kände hur platsens ålder och anor förmedlade en alldeles speciell stämning, svår att beskriva med ord. 
 
Ibland otroligt smalt och mörkt...
...ibland lite öppnare som nedan.
På närmare håll en dricksfontän.
Jag skulle nog vara försiktig med att smaka på det vattnet med en så otäck figur. Är det en faun, tro?
 
Många konstnärer huserade i gränderna med olika små shopar. Här är en av dem med spännande trappsteg. Mona Lisa ser jag först.
Vi köpte inget fast man så tydligt kände att de ville sälja. Jag vet hur det är 😌.
Här har vi kommit nästan ända upp. Franska flaggan pryder fast vi befinner oss på den italienska sidan, dock inte alls långt från Frankrike.
 
Slottet Doria krävde entrébiljett. Vi började bli hungriga så vi valde bort den sevärdheten. Ett mindre hus åt andra hållet var tillräckligt vackert att titta på.
På nervägen valde vi delvis andra gränder, inte alls oroliga att villa bort oss då lutningen var tydlig. En söt skylt varnade för katter?!
Ja, katter såg vi några av men de verkade inte vara hemlösa utan hörde nog till.
Ut ur mörkret kom vi eller om vi valde att inte gå den mörka vägen. I broschyren på engelska som vi senare fick av en affärsinnehavare vi handlade smått av nämns den mest mystiska "carugio Scacasse" som förbinder staden/byn med den medeltida bron, och det är just gången S står framför.
 
Hungern lockade oss vidare neråt till ett litet torg med en pizzeria som låg vid Doria Mansion. I solen slog vi oss ned och beställde. I väntan på pizzan kom inte så små munsbitar in som smakade så gott till ölen.
Omkring oss hördes flera grupper tysktalande, några enstaka japaner, italienska förstås men inte alls någon skandinav. 
 
Mer från Dolceaqua kommer senare. Idag har jag besökt Björksta Marknad med mest klädstånd, sådana som finns överallt. Jag köpte goda vårrullar som vi först fick smaka och två blusar på rea av min favoritdesigner, Stina Jakobsson. Jo, lite sockar också. Efter några dagars regnande lyser nu ikväll solen igen. På stugan byggs det upp ett nytt förråd av mina brorsbarn med familjer. Det gamla hade murket tak och var rejält gammalt, kanske från 40-talet. 
 
Ha en fin helg!
 

San Remo, en halvdag.

Kategori: Resor och utflykter

Ute snedregnsnöar det med bara en plusgrad så det känns gott att återvända till minnet av den 8 april då vi strosade omkring i San Remo i gassande sol om än blygsamma +14° i skuggan.
Från stranden gick vi in bland husen och hittade mindre gågator. Klockan var 11.45 men när vi såg uteserveringen vid muren sa vi att hit kan vi återvända när solen lyser upp mer. Så blev det, men först lite mer stadsvandring, utan karta. Vi letade en turistbyrå och fick olika vägförslag av de vi mötte så lite extra motion blev det utan napp.
Gatubild med ängel  i park. Frukosten på hotellet var väldigt sparsam, inte alls vad man numera är van vid. Ingen yoghurt, inget grönt alls och bara vitt bröd. Normalt brukar vi klara oss på frukosten till lunch vid 2-3-tiden men den här dagen gick det inte. Ute ville vi sitta trots lite svalt i skuggan, men vi fann en plats bakom läande glasskivor.
Lite färskpressad juice och en chokladfylld bulle av något slag, mycket gott. Energilagret fylldes snabbt och vi gick oplanerat vidare. In bland smalare gränder där det då och då öppnade sig små torg man gärna stannat vid.
Mysigt !
Fin gränd.
Torghandel...
.. och en vacker kyrka. Vi hade sett vykort med bilder på ryska kyrkan som såg så annorlunda ut men än inte lyckats finna den. Så småningom såg vi en av dess spiror högt däruppe mot den blå himlen och orienterade oss fram mot den.
Tyvärr var den, liksom Sagrada Familia i Barcelona, omgiven av byggnadsställningar, men en liten del gick att föreviga.
Speciell, verkligen. Den byggdes av ryska invandrare på 1920-talet, läser jag i en reseguide.
 
På väg därifrån hittar vi till slut Tourist Office som tyvärr var stängt. Nåväl, vi klarade oss bra ändå, blev så nöjda med vad vi såg och upplevde under vår halva dag i San Remo.
Ett hus fint dekorerat med vacker mosaik. En liten blomsterkupol att fotografera sig vid.
Fin utsikt över vattnet alldeles i närheten.
Vi närmade oss kasinot än en gång, men från ett annat håll.
En gul kyrka precis bredvid kanske kan passa 😊.
Så vacker. Äntligen närmade vi oss lunchplatsen vi sett ut tidigare och slog oss ned på det enda lediga bordet i solen.
Lite vin att avnjuta medan vi väntade på den gröna maten vi sett på bordet intill.
Grillad aubergine är ljuvligt gott och till det ännu mera sallad, av det kalla slaget. Fransmännen bredvid skakade på huvudet. De åt förstås grönsakerna först, sen kalvkotlett och efterrätt. Jag fick prata lite franska men oj, så rostig jag kände mig.
 
Efter lunchen gick vi ned till stranden igen och följde där en cykelväg med gångbana mot Ospedaletti. 
Fem km skulle vi väl klara att promenera, tyckte vi, men det visade sig vara längre än vi förstått. Vi mötte en kvinna som knappt förstod engelska, men när jag frågade hur långt det var till Ospedaletti och visade olika avstånd med händerna gjorde hon klart för oss att det var väldigt långt kvar. Kanske fem km bara var ett glädjebud vi fått tidigare. Hur som helst tog vi oss så småningom upp på kustvägen och fann en busshållplats. Skönt att få åka sista biten hem.
 
Någon timmes vila, skriva resedagbok och sms:a, ringa sina kära innan vi gick ut igen för att leta en middagsrestaurang. Ganska snart fann vi en intressant som dessutom låg ganska nära vårt hotell, men den visade sig inte öppna före kl 20. Vi var där redan strax före sju så nu hade vi en timme att spendera, ganska så hungriga med tanke på den lätta lunchen. 
Det blev till att vandra i trappor ner till vattnet och upp igen. Tror vi gick massor med steg denna dag, men stegräknaren hade jag glömt hemma.
Grönt och fint var det, en papegojblomma gav lite färg också.
Sakta gick solen ned medan vågorna slog över stenig strand.
Vi fann ingen annan restaurang som lockade oss utan återvände till den första, Aquarellis, som visade sig vara ett riktigt lyckokast.
Här har jag ingen mat att visa men väl väninnans vackra örhänge som hon fallit för redan på flyget ner. Vi bjöds på gott bröd, två olika spännande sorter, och en liten rund mozzarellafriterad sak innan vår beställda maträtt kom in. En läcker bit vit fisk (menyn enbart på italienska) som smälte ljuvligt gott i munnen, tillsammans med sparris, små fyrkantpotatis och vitvinssås. Perfekt avslutning på en härlig första semesterdag 🙂. 
 
 
 
 

Ligurien, lite San Remo

Kategori: Resor och utflykter

I fredags kom vi hem från en fyra dygns-resa till Ligurien och trots intensiva våraktiviteter här hemma ska jag göra ett inlägg om de första intrycken. Vi anlände söndag den 7 april till Nice kl 21 ca och möttes av World Visitors guide Ahmet på flygplatsen. Därifrån åkte vi direkt över till Italien  och vårt hotell Petit Royal som låg i orten Ospedaletti, som vi aldrig hört talas om, i landskapet Ligurien. Sent kom vi fram och det var bara att göra sig hemmastadd i rummet, packa upp lite och sen somna efter en lång resdag. 
 
Trevlig morgonutsikt från 1800-talshotellet.
En gigantisk platan till höger där en koltrast sjöng från arla morgon, ibland lite för arla 😃. Tidig frukost då den skulle sluta redan kl 8, fast vi sekade på och kom fem i. Hotellet var fint med gammal stil, rummet var härligt stort med högt i tak, fyra sängar hade vi och gott om plats att bre ut oss på, men inget kylskåp, tyvärr. Frukosten var dålig, ingen yoghurt, inget grönt alls, bara vitt bröd, ungefär som den var på 80-talet. Men mätt blev man i alla fall.
 
Vi åkte inte med på turpaketet som erbjöds utan tog själva bussen till San Remo som låg bara 5 km bort längs kustvägen. Vi köpte bussbiljett på en bar i närheten och väntade ca en kvart på hållplatsen, med den här utsikten.
En söt liten duva spatserade i närheten.
Turkduva, inte alls vanlig här hos oss.
 
Bussen var full men vi fick klämma in oss, som tur var, och stod hela tiden till San Remo.
Vi började med att gå längs strandpromenaden. + 14° i skuggan men skönt i solen. Min väninna hade besökt staden när hon var bara 10 år med sina föräldrar och hon mindes blommorna, men då var det juni.
Lite blommade det nu också. Kan det här vara budleja, tro? Massor av bin och humlor svärmade runt dem. 
S vid palmen som bar orange bär. Vi undrade om det kunde vara dadelkart, alltså en dadelpalm? Någon som vet?
 
Medelhavet var vackert men lockade inte till bad denna årstid.
Det syns inte riktigt men vågorna var stundtals rejält höga fast det inte blåste direkt. 
 
Penséer blommade förstås överallt och de doftade så gott.
Jag ska snart köpa hem dem till min uteplats även om jag än måste ta in dem nattetid då det är mellan 4-6 minusgrader. Underbart soliga dagar med go' vårvärme har vi denna påskvecka.
 
Åter till San Remo som inte bara är känt för sina blommor utan även för sitt casino.
Dit gick vi inte närmare utan strosade lugnt längs gågator och gränder. Mer om det i kommande inlägg.
 
Torsdag natt kom vi till Arlanda vid ettiden. Jag sov över på Rest & Fly och fortsatte till Umeå och mitt hem dit jag anlände vid tiotiden på fredag morgon. Min kära katt Desirée var utomhus i solen och strök sig intensivt mot en växt samtidigt som en skata retades nära. Jag blev glad när jag såg att hon mådde bra. Mina kattvakter hade skött om henne utmärkt.
 
Dagen blev intensiv och jobbig med begravning av min kära syster som dog plötsligt den 21 mars i en ålder av 74 år. Ceremonin var fin och även minnesstunden efteråt då  vi bl.a. tittade på ett bildspel som brorsdottern gjort. 
 
Våren small till här uppe och soldagarna avlöser varandra. Snödroppar och krokus har slagit ut, även mina småkrokus i lila och gult. Så fint! Desirée har vårrullat på grannens infart och jag gläds med henne. Igår satt jag och en väninna i Bräntbergsbacken, vid en raststuga, och fikade i solen. En ensam snösparv kom nära och fastnade på bild.
De brukar komma i flock och lyfta så snabbt att jag aldrig hinner få upp kameran ens. Idag ska jag ut med en annan väninna, som har påsklov då hon arbetar i skolans värld, på fågelskådning. Nu när det blivit varmt , + 17,5 nu, kanske de inte stannar länge utan flyttar vidare norrut snart.
 
Glad Påsk önskar jag er!
 
 

Landsbygd

Kategori: Djur och natur.

Ännu en utflykt från i somras att blogga om. I slutet på augusti bjöd min väninna sen många år mig på en tur till deras torp på landet 5-6 mil söder om Umeå. Fint väder hade vi när vi kom fram till Åliden som byn heter, en av många med det namnet, tydligen.
På vägen dit en trevlig skylt som absolut måste förevigas.
Här bor riktiga kattvänner.
 
Inomhus var mycket av ursprungsinredningen kvar, vackert slitet möblemang och intressanta detaljer. Jag tog bara en bild ändå, av köket på nedervåningen med värdinnan på plats.
Vår lokaltidning var på besök för några år sen och gjorde ett fint hemma-hos-reportage i huset. För min del blev det fler bilder utomhus.
Åkrar omgav huset. Denna var nyslagen med en ljuvlig doft av liggande gräs. Tidigare såg jag en pigg hare skutta förbi. Fåglar på telefontrådar är väl inte så vanligt idag?
Här en sädesärla. Montecilla alba alba på latin har jag lärt mig 😃
Uthuset sa vi förr, men det var även en gäststuga, fint inredd.
I närheten slog vi oss ned för en skön fikapaus med bakelser. Tidigare hade vi ätit lunch på anrika Levar Hotell i Nordmaling. Inte den hetaste dagen denna supersommar 2018, men behagligt nog i solen.
 
När vi åkte därifrån fick jag se delar av skogen som brunnit nära. Otäckt var det, berättade väninnan, när det pågick och vinden vände, men branden kom inte närmare, som tur var.
Det bruna brandskadade var mycket vidsträckt.
 
Två bilder till från augusti 2018 blir det.
Min ljuvliga katt Tusse som njöt sin sista sommar vid Kullasjön.
Han tror nog att laxen är till honom men det fanns en väninna som tog bilden.
 
Så skönt att ha hunnit med fjolåret nu när vi snart har april. Sol, isvindar och vita molntussar bjuder dagen på när jag snart ska gå ut för en promenad.
 
 
 

Lupinfrossa

Kategori: Blommor

Med jämna mellanrum beställer jag böcker av mina blogginlägg då jag tycker det är roligt att ha dem i pappersformat också. När jag igår försökte göra det blev böckerna lite ojämna (går inte att förklara bättre) så jag stoppar in ett hastinlägg för att om möjligt få innehållet att flyta bättre. 
 
Jag återvänder då till juni 2018 då lupinerna blommade som bäst. 
Många är arga på lupinerna som sprider sig så lätt, men jag har faktiskt medvetet planterat och spridit frön vid min stuga för att få varierad färgprakt. De gillas av humlorna.
Det är så att vi har en skogstomt där tallar, ljung och lingonris (men inte så mycket lingon) brer ut sig. När vi kopplade in kommunalt vatten 2005 grävdes det fram stora strängar med bara sand. För att få finare spred jag ut matjord över sanden och lät det som ville växa där, men hjälpte till lite med de kära lupinerna. Tanken är att så småningom skulle tallskogen ta över igen. Så sker men det går sakta och under tiden försöker jag hitta nya färger på lupiner för att få ännu mer varierat.
 
Dessa hittade jag efter Norra länken, en del av E4:an, som byggts ganska nyligt. Stenslänterna fylls sakta med växter och just lupiner finns där i flera för mig nya färger.
23 juni fotograferade jag dessa i vas. Tyvärr gick det inte att få frön av just de här.
Och en med fluga.
Härligt randigt mönster. Det är inte lätt att ta frön för när de är färdigutvecklade ser man ju inte vilka färger de har. Måste kanske markera dem medan de blommar.
 
Ännu en med humla från vår tomt.
Till sist, härligt att minnas de ljusa nätterna. Min lupinplantering kl halv elva på kvällen.
Det skrivs varje år, åtminstone de senaste fyra åren, om de farligt invasiva lupinerna. Hur de tar över vår lokala flora och förstör. Redan på sjuttiotalet skrevs det liknande artiklar om de besvärliga (men lokala) växterna rallarros, renfana och älggräs som just då gjorde samma sak som lupinerna idag. Det beror troligtvis på att bilarna släpper ut giftiga partiklar längs vägarna. 
 
Jag körde ifjol ca 2 mil på en mindre väg mellan byar. På den sträckan såg jag en lupingrupp och det var i närheten av en villa så kanske den var planterad. Istället växte de mer sårbara arterna blåklocka, kattfot, vädd, åkerbär, prästkrage vid vägrenen. Inte tog lupinen över där inte!
 
Jag gillar lupinerna, att de pryder trafikerade vägsträckor med sin färgprakt. De små skulle ändå inte trivas där. Så, det var mitt inlägg i lupindebatten.
 
Idag har jag hört sångsvanar och sett de första fiskmåsarna över Ersboda. Härliga vårtecken!
 

Fjolsommarutflykt till Tavelsjö

Kategori: Resor och utflykter

Visserligen skiner solen just nu men grått och blött har det varit samt kalla nätter då det blöta frusit. Jag längtar våren men det känns och hörs, inte minst på talgoxens vårlåt, att den långsamt är på väg. Ändå känns det ganska skönt att titta på gröna, sköna bilder från fjolårets utflykt med UMeGänget till Tavelsjö i mitten av juni.
Vi parkerade vid kyrkan och promenerade sen på småvägar längs Tavelsjön.
Fin sjöutsikt bjöds det på.
 
Lite blåsigt och bara korta solglimtar men ändå behaglig temperatur att vara utomhus i.
Blåregn och gullregn finns det något som heter. Men vad kallas denna rosa?
Det kan vara blå bergsvallmo, men jag är inte helt säker. Jag tycker mycket om blåfärgen.
Många var vi denna dag, ca tio. Fina lupiner i sluttningen. Många är arga på lupinernas utbredning, men här uppe i norr tycker jag den är måttlig. De är så vackra i alla möjliga färger.
En fin klockstapel även i Tavelsjö. Vi tog en härligt lång fikapaus hos Wärdshuset Tavelsjö varifrån bilden ovan är tagen (tror jag, det var ju så längesen). Ni ser att blåmolnen hotar i bakgrunden men vi klarade oss från regnskurar.
Vid ett vitt trädgårdsbord nära denna backe satt vi och diskuterade allt möjligt som vi brukar. Fina rosor fanns det också.
Är det en så kallad vresros?
Blåsigt och glatt utomhus, nypermanentad som jag är. Tror jag åt en läcker räkmacka till teet. Alldeles i närheten ligger den mysiga trädgårdsaffären Blå Eld dit vi styrde kosan efter fikapaus.
Mycket finns där att välja på.
Mer.
Med kyrkan i bakgrunden och ännu mer mörkblå himmel.
Den här jättefina vännen fick faktiskt följa med mig hem till stugan där den lurade såväl katt som en del förbipasserande, åtminstone för en kort stund 😃.
Jag skulle gärna ta med mig den lilla flickan med blomsterkorg också, men gissar att den blir alldeles för dyr och så kanske jag skulle vara rädd att den försvann av just det skälet.
Enstaka båtar ute på blåsig, vågig sjö. Intet tavelsjöodjur i sikte, som vanligt 😄.
 
I veckan har jag prövat mina nya skidor med skin under, alltså vallningsfria. Mycket bra gled de jämfört med mina gamla, i backe nästan för fort, men jag höll mig på benen.
 
Ha en skön vår eller vårvinter kanske passar bättre!
 
 

Dop i Bygdeå Kyrka

Kategori: Festligt

Nu när Lissabonresans bilder är avklarade ska jag ta itu med en del händelser från i somras som jag aldrig hunnit blogga om. Den 10/6 2018 skulle min kära systerdotterdotter döpas i Bygdeå Kyrka som byggdes redan 1539.
En vacker sommardag anlände vi dit med bil från Umeå, jag och min brorsdotter med familj. Det kom folk från närmare håll, Sjulsmark bl.a. och från längre håll, Uppsala och Stockholm. Det småpratades och hälsades i mindre grupper innan vi gick in i kyrkan. 
 
Kyrkan har en vacker interiör och stämningen är lugn och harmonisk som det ska vara i en kyrka men som inte alltid uppnås i de stora, pampiga, tycker jag.
Fint, men ännu bättre när rummet fylls av präst, nyblivna föräldrar med huvudpersonen lilla M.
Inte helt lätt att fotografera då jag också blev lite nervös, tagen av stämningen. Bilderna är inte helt skarpa då jag valde att strunta i att använda blixt. Det gör å andra sidan bilderna lite mjukare. Jag hoppas bilderna ändå förmedlar den fina ceremonin.
Prästen som helt klart väckte M:s uppmärksamhet läste för oss. 
Mycket vackert sjöng D:s syster för oss alla, men speciellt för lilla M. Andra texter och sång framfördes men sen var det dags för själva dopet. Först skulle dopfunten fyllas med heligt vatten och den ritualen fick göras av släktens näst yngsta, mina andra syskonbarnbarn.
Snygg men också lite tung var kannan.
Tyst tog M emot dopvattnet som blötte hjässan. L fick torka vattnet bort sen.
Fortfarande utan protester men sen var det skönt att få komma till moderns famn.
Hela tiden så nyfiken på sin omgivning. Det visade sig också när prästen gick runt med henne så att vi andra fick möta den lilla. Först till mig som snabbt klickade på kameran innan jag lade undan den...
.. och mötte min lilla älskling utan en fyrkantig apparat framför ansiktet.
Här möter hon M som en tid var dagmamma åt hennes mamma A när hon var liten.
Äldst och yngst i kyrkan.
 
Allt var frid och fröjd, eller? Här har jag faktiskt en bild där M protesterar högljutt, men det varade inte länge.
Det var dags att gå ut ur kyrkan. Där samlades vi för en släktbild.
Alla kom inte med, men efter lite ropande hit och dit kom i alla fall de flesta. Lite blåsigt var det men ändå en härlig försommardag. 
 
Sen var det dags att gå mot församlingsgården. Först en bild på Klockstapeln.
Skönt att få sträcka på benen och vara utomhus en liten tid. 
Ja, kanske högst hundra meter 😃. Jag gick lite extra och tog kort på den fina omgivningen.
Sen ville även jag, mormoster, vara med på bild med huvudpersonerna och till slut fanns en stund för det.
Det blev smörgåstårta och tårta, tal och sång, presentöppning och applåder samt en massa trevligt umgänge. M trivdes i mångas famner. Här med sin mammas kusin A, min brorsdotter.
Och en stund hos mig.
Vem är lyckligast av oss två, tro? Skulle nästan gissa att det är jag 😄.
 
Jag gick runt och fotograferade vid borden men det är svårt att få bra bilder av det. En bild som blev hyfsad visar M:s farmor och mormor i samtal.
Bra blev också den på min bror, som fyllt jubilar nu i januari, och hans särbo, som väntat länge på bilder från dopet.
Fina penséer i förgrunden. J-E och L hade åkt från trakter söder om Örnsköldsvik för att vara med på släktevenemanget.
 
I rummet där vi satt fanns det vackra detaljer, bl.a. detta bord, som jag gissar att slöjdaren Jögge Sundqvist gjort..
..eller möjligtvis hans far Wille.
 
Hurtigast var J, som skulle cykla minst fyra mil hem som träning inför Vätternrundan.
Han pratar med B, lilla M:s morfar.
 
Som helhet en mycket fin upplevelse att minnas länge.
 
 
Ute snöar det idag nästan horisontellt, tyvärr alltmer blöt snö, 0 - +1°. Sommaren känns avlägsen men så många veckor dröjer det inte innan allt det vita slaskar bort. Jag önskar er fina vårvinterdagar innan det grå tar vi. Det grå som förebådar det gröna och färgrika som vi längtar efter.
  
 

Lissabon, lite till

Kategori: Resor och utflykter

Vår sista dag i Lissabon, den 4/10 2018 hade vi några timmar att spendera innan vi flög hem på eftermiddagen. Redan tio måste man checka ut från hotellet som hänvisade till ett bagagerum. Vi beslöt att testa bergbanan vi sett redan första dagen, Elevator da Gloria, som gick mellan torget Restauradores och upp till Bairro Alto, som vi tolkade som Gamla stan. Den stånkade, stönade, knirkade och knarrade medan den klättrade uppåt. Sakta men säkert tog vi oss den branta vägen upp.
Här stiger vi av. Till vänster en större park med utsiktsplats, Sao Pedro da Alcantara. Vi hoppade över utsikten och fastnade istället för en fin metall/stenpojke.
Som säkert är av betydligt senare datum än sockeln bakom som jag gissar bär Sao Pedro. Planlöst följde vi sedan en gata uppåt till höger men upptäckte inget lockande så vi vände tillbaka och valde istället en smalare gränd åt andra hållet.
Inte speciellt vackert men snart blev den i alla fall mer färggrann.
Mer och mer girlanger mellan husen.
Det var lite för tidigt för lunch, annars hade vi nog slagit oss ner här. Några steg till gick vi och kom ut på torget vi besökt kvällen innan, Praca Luis de Camoes. Det är nationalskalden född på 1500-talet som också står staty där.
Jag lånar väninnans bild. Själv lyckades jag kapa hans huvud. Istället fotograferade jag en gammal dam, trodde jag först. Turligt nog fotograferade jag namnet också, vilket är Antonio Ribeiro, en poet från 1600-talet.
En glad och till synes levande poet. I närheten den stora San Loretokyrkan.
Nu var vi hungriga men innan vi väljer uterestaurang måste vi hälsa på ytterligare en poet, Fernando Pessoa, född 1888, som så inbjudande hade en stol bredvid sig.
Jag skrev dikter också ett tag, först i tonåren och sen när jag fick mycket tid över 1995 och några år framåt. Hellre än bra, förstås, men en del gillar jag än idag. Efter dessa flerfaldiga kulturella möten var det gott med en lunchöl och lite pasta till.
När lunchen var över flanerade vi sakta åter mot vårt hotell. En lockande affär...
... vi inte gick  in i. En söt tuctuc..
.. och en pampig fontän.
Med Lissabon ljuvliga oktoberväder längtade man inte direkt hem men vår tid där var över. Vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick till Praca Figueira varifrån flygbussen gick. Man kunde även ta tunnelbanan direkt till flygplatsen men vi hittade ingen hiss ner till vår station och lockades inte av att släpa väskorna nedför otaliga trappor. 
 
Genom bussfönstret tog jag sista bilden från staden, ett fint hörnhus.
Jo, en bild till blev det, från flygplanet när vi steg upp mot himmelska höjder.
Vasco da Gama-bron ses vid vingen. Jag längtade hem till min kära katt som var njursjuk, orolig att han inte skulle överleva tills jag kom hem. Men Tusse levde och blev glad när jag kom. Han åt bra de första dagarna efter att jag kommit åter från Portugal. Sen blev det lite svårare att få i honom mat även om han fortfarande var hyfsat pigg, ville ut och spana. Till slut gick det inte längre och efter tre veckor somnade min älskade katt sen 13 år tillbaka in hos veterinären. Jag saknar honom så.
 
Nuet är grått även om vi idag fått ett tunt, dunmjukt snöfall. Hoppas på värmande marssol och vintriga utflykter de närmaste dagarna. Önskar er detsamma!
 
 

Pena Palats, interiören

Kategori: Resor och utflykter

Interiören var nästan lika fantastisk som utsidan av Peña palatset i Sintra, som vi besökte 3/10 -18, men inte lika sagolik och betydligt svårare att fotografera. Många turister vandrade genom rummen så det gällde att vara snabb eller ha tur så inte för många av dem kom med på bild.
Sängen är pampig men kolla väggarna och inte minst taket, se nedan!
Så detaljrikt! Nedan ett av grevinnans gemak, gissar jag, för det fanns ett liknande nära med kungens porträtt som då förstås var hans.
Även där fascineras jag av väggarna. Ett skåp som jag inte vill kalla direkt vackert, men mycket speciellt.
Jag har ingen aning vad stilen kallas men ganska svulstig är den. Ännu ett skåp drar till sig mina blickar.
Det fanns ett "green room". Kanske det stod där. Jag bryter av med en titt utåt då en fin terass uppenbarade sig med utsikt.
Fortfarande lika härligt väder, men vi fortsatte snart med vår vandring genom palatsets alla rum. Ännu ett skåp, känner mig lite tjatig 😄.
Gula väggar som jag har i mitt vardagsrum, tapeter jag satte upp redan 2006 och inte alls tänkt byta än fast det var längesen sådan var moderna. 
Vilket vackert burspråk att vila en stund i om det nu funnits någonstans att sitta !! Ganska snart kom vi in i en stor, pampig salong med plats för många människor och aktiviteter.
Grandiosa ljusbärare tog emot oss.
Så roligt att se sina bilder nu när det gått så lång tid sen vi var där. Jag ser massor av detaljer av alla de slag. T.ex att jag borde ha beskurit bort brandsprutan som förstör effekten, men den ser jag först nu och bara inte ids. 
 
En inbjudande soffa med spegel som visar fotografen. Tänk att soffan kan se rak ut men resten så lutande.
Från salongen till fler mindre rum som mynnade ut i ett ljusare runt rum...
..med vackert kupoltak. Hjorthuvudena ser lite spindellika ut däremot, tycker jag.
Grönskan som omger slottet ser ut att vara oändlig åt det här hållet. Det sista rummet vi passerar är köket med alla sina kopparkastruller och andra föremål.
Ut på en ny terass där det skulle finnas en restaurang. Den var en stor besvikelse. Utomhus stektes hamburgare och liknande vilket inte lockar mig som inte äter kött. Jag fann istället ett pytterum med en disk full av inplastade baguetter, så trist. Det fick bli en tonfiskmacka med sodavatten till. Och ännu en bild på den omgivande staden Sintra som här inte alls ser så liten ut.
Många fler sevärdheter finns i staden som placerats på Unescos världsarvslista, men vi hann bara med ett dagsbesök på palatset Pena. Det gav alldeles tillräckligt många intryck. 
 
Åter till Lissabon blev det några timmars paus innan kvällspromenad och middag. Jag är tyvärr lite less på att ännu blogga om oktoberresan så jag skyndar mig lite. Vi gick nästan alltid förbi stationen som på kvällen var vackert belyst.
Vid ingången stod en skulptur med fadomusiker och sångare. 
Den bilden tog vi tidigare på dagen. Vi  flanerade lite planlöst för att fina nya områden att upptäcka. Lite överallt uppträdde olika gatuartister. Dessa dansare som väninnan fotograferade så snyggt var fantastiskt duktiga.
En bit därifrån fann vi en speciell butik vi tidigare funderat över. Sardiner i mängder med årtal på.
Tydligen var det populärt för vi såg flera stycken, men förstod nog inte riktigt vitsen med dem. En slags souvenir var det. Man skulle tydligen köpa som present till någon och välja deras födelseår. Det gjorde vi inte 😉.
 
Vi gick vidare mot Rua Garett som av någon anledning lockade oss. Mycket folk flanerade även där och satt på utecaféer. Ett ställe som såg mysigt ut gick vi tyvärr förbi.
A Brasileira hette det vilket syns på skylten nedan.
Tyvärr säger jag pga den misslyckade middagen vi sen fick serverat alldeles i närheten av vårt hotell, en restaurang som utlovade portugisiska specialiteter. De kanske var jättebra på det men vi blev besvikna. Vi valde en specialare för två med massor av färska skaldjur i, bl.a rejäla bitar av hummer och krabba med skal på. Problemet var att allt simmade i en tjock tomatsås som inte alls gjorde något godare. Tänk om vi fått dessa fina skaldjur med bara citron och kanske lite sås i en separat skål. Servitören lade för oss och gav mig riktigt fina hummerbitar men väninnan fick sämre. Hade vi sett bitarna hade vi kunnat dela de bästa mellan oss. Kladdigt och jobbigt att få bort skalen var det och alldeles alldeles för mycket sås. 
 
Så skönt, nu har jag bara en halv dags Lissabonresa kvar att blogga om.
 
Förkyld är jag sen helgen och även om febern är borta, rinnsnuvan likaså känner jag mig krasslig med emellanåt jobbig hosta. Mest inomhus spenderar jag min tid även om jag korta stunder går ut, ser till min fågelmatning eller hackar bort lite is framför entrén nu när plusgraderna tinar. I morgon ska minusgraderna ta över igen vilket är helt rätt i februari.
 
Ha det så gott!
 
 
 

Vinterpromenad

Kategori: Min närmiljö

En grå dag som denna är det härligt att minnas bara en vecka tillbaka. Förra helgen hade det snöat mest hela tiden men måndagen bjöd på klarblå himmel och sol. Jag fick då sällskap av vännen på min vanliga vinterrunda och även kameran fick följa med.
Traktorn har lagt upp höga snövallar vid lillskogen. Vi går vidare förbi kyrkan på västra Ersboda centrum och stannar till vid bron över Ystarvägen.
Nu är snön vid vägarna redan brun och smutsig efter den senaste veckans plusgrader men i måndags var det perfekt temperatur, bara -4°.
Några enstaka flanörer och hundägare mötte vi men många var de inte en vardag som denna vid tolvtiden.
Mäktiga tallar där vännen passerar. Bara en liten bit till vänster går Cementvägen som är ganska trafikerad, men det märks inte alls. In bland husen på Ystarvägen går vi men viker av mot Glassgränds radhus. På vägen en lekplats som väntar på vår och gungglada barn.
En liten skogsstig som genar skulle jag tagit själv, men vännen med känning av artros i knäna gillar inte den ojämna marken.
Tänk vilka fina miljöer de sparat bland alla husen. Undrar om de bygger så hänsynsfullt numera när det bara är penningen som styr. Tätt, tätt ska det vara med höga hus på liten yta så grönområden finns det knappast plats till. Hoppas jag har fel. Tyvärr är det flera nya områden som byggts i staden som ser ut just så.
 
Närmare där jag bor hade snöfallet bildat fantastiska häng över balkonger och tak.
Kul, va?
 
Vännen som inte har garage till sin bil passade på att sopa bort lite snö från biltaket innan återfärd.
Några andra besök vill jag också minnas från februari. Den 6 februari kom väninnan S på besök, vi som ofta reser tillsammans.
Vårsolen lyste så skönt med roliga skuggor på både S och väggen. Man vill inte dra ned persiennerna när nu solen äntligen kommer åter efter vintermörkrets månader, men till slut gjorde vi det ändå 😄.
 
Jag bjöd på ost, kex och vin. Faktiskt en flaska som jag vunnit på bridgeklubbens julfest för två år sen. Jag var lite osäker på hur vinet skulle smaka då det egentligen inte var något vin för långlagring, men det var helt okej.
Västerbottensostkakor till fördrinken och små rågformar med laxröra först, medan vi planerade kommande resa, mindes den förra och pratade på om allt möjligt annat i våra liv.
 
Söndag den 10/2 kom systerdottern med familj på besök. Lilla M roade sig med de leksaker som finns i mitt hem.
Ring på ring och en liten applåd på det. Sen upp i soffan med nalle och oss andra förutom fotografen D.
Lite suddigt men roligt att minnas hur skoj vi hade just då, jag, lilla M och hennes mamma A. Sen bytte vi så att jag skulle fotografera även pappan men tyvärr lyckades jag inte få till någon bra bild, för mycket rörelse.
 
Jag avslutar med min kära katt Desirée som här luktar på blommorna...
..en jättefin trestänglad orkidé jag fick av min brorsdotter den 28 december. Snart har den nu blommat vackert i två månader.
 
Utsikten är numera inte så fin även om det fallit lite, lite pudersnö i natt. Jag ska strax åka ned till stan för att beställa nya glasögon. Spännande med nya bågar även om det inte brukar vara någon
som märker när jag byter 😌. 
 
Ha en bra vecka!
 
 
 

Till Sintra

Kategori: Resor och utflykter

Tredje dagen på vår Lissabonresa valde vi att ta tåget till Sintra, en ort tre mil bort. På stationen Rossio väntade vi en stund. Lite kakelmålningar eller vad man nu ska kalla dem.
Snart kom tåget som sen avgick precis i tid. 
Fullt med folk var det men vi lyckades få en plats bredvid varandra. Tidigare hade vi inte stött på några skandinaver men nu hördes både finska och norska i vagnen. Det var en pendeltågslinje med många stopp men tog ändå inte mer än 30 minuter. Väl framme hade vi ingen aning vart vi skulle ta vägen.
Sintra finns med på Unescos världsarvslista men vi hade inte läst in oss på sevärdheterna, bara en. En söt liten ort såg det ut som men vi hade inte tänkt utforska den utan ville ta oss till Palatset Pena. Min väninna hade besökt palatset tidigare och trodde det var gångavstånd, men det var en missuppfattning då deras buss släppt av dem inom sådant. Vi hade tur som träffade en man som visserligen ville sälja sig själv som chaufför och guide, men när vi avböjde, visade oss till rätt buss. Den tog oss längs slingriga vägar upp till palatsområdet. 
 
Vi betalade entré och valde promenaden uppåt, uppåt längs slingriga stigar. Det var inte långt men brant. Till slut anades palatset.
Inte så dumt, eller hur 😄? För att få en bild över hela borgen hade vi behövt en drönare eller kunnat flyga själv så det får bli fler delbilder av detta magnifika, roliga palats.
Vi närmar oss sagopalatset Pena. Skönt för nacken att vända huvudet nedåt en stund och beundra...
..den fina "blomman för dagen". Jag gillar blåfärgen. In genom en fin port i mosaik gick vi.
Man fick fortsätta att titta uppåt och försöka få till en hyfsad fotovinkel.
En till medan vi vandrade uppåt på gångar och små trappor.
Sagolikt! En gigantisk park omgav palatset men dit hann vi aldrig. Där hade man kunnat vandra omkring flera dagar, gissar jag, men då kanske man önskat lite mindre varmt.
 
Solen gassade och temperaturen höll sig kring 30°. Jag njöt ändå. Att ligga i solen gillar jag inget vidare men att strosa omkring och uppleva samt kunna välja skugga emellanåt kändes bra.
En liten paus innan vidare upptäcktsfärd. Fin utsikt över omgivningen.
Lite kontrast med vanliga nutida bostäder mot palatsets härlighet. Don Fernando II var skaparen av byggnaden och parken. Han första hustru, drottning Dona Maria II, hade nog också sin del i det.
Här har vi den ståtlige mannen. Han hade byggt ut vissa delar av kärlek till sin andra hustru, grevinnann Edla, sades det. Hon hade också stor del i inredningen av alla rummen. Fernando kallades the Artist-King. Palatset var inte speciellt gammalt ändå, som synes nedan.
1840 får jag det till. Några fler detaljer. En fin kruka.
Tror det är jakaranda som växer i den.
 
Lite större, en guldskimrande kupol.
Vi gick in i palatsen men kom nästan direkt till en liten innergård.
Det första rummet, tror jag, i alla fall det första jag fotograferade, var ett litet fint kaklat rum med silverserviser.
Bredvid matsalen, förstås, där jag tycker att vi slår oss ned i väntan på kommande inlägg om slottets alla rum.
Det kan väl bli trevligt? Fint dukat är det och vi får, om vi vill, välja vilka vi ska umgås med. Precis som i Gokväll's fredagsbjudning 😊.
 
Ute har det nu vräkt ned snö några timmar, men snöat har det gjort i drygt två dygn, mer eller mindre. Just nu slutar det. Yippée! Temperaturen är bara -1° så det blir skönt att gå ut och skotta min lilla entré. Altanen skottar jag inte än utan gör bara en lagom bred gång så man kommer in och ut. En barnvagn ska också rymmas för snart får jag besök av min kära systerdotter med sambo och dotter, lilla M, bara 1 år och 2 månader.
 
Så här ser det nu ut genom mitt fönster.
De mörka fläckarna nere till vänster är efter Desirées nos när hon tittat ut på småfåglarna och annat som rör sig därute. Jag märker att hon piggnar till när det blivit betydligt varmare än de senaste veckornas hårda kyla mot 20-strecket här ute vid kusten. Inlandet har haft tuffare kyla än så.
 
Önskar er en fin vintertid nu när ljuset återvänder och man kan känna att solens strålar värmer lite.
 

Snöfallet

Kategori: Min närmiljö

Jag väljer att sticka emellan med ett kort inlägg från min hemmiljö innan jag fortsätter med Lissabonresan. I helgen fick vi ett rejält snöfall, mest söndag och halva måndagen då det verkligen vräkte ned. Som tur var skönt kall snö som därmed var någorlunda lättskottad. 
 
Några dagar innan hade det kommit lite mindre snö. Då såg det ut så här från mitt rumsfönster.
En hyfsad vintermössa på lyktstolpen som lyser rakt in i mitt vardagsrumssidofönster. Därnere ser ni små vinterbadare.
Två talgoxar som troligtvis letar mat om de nu inte bara har lite skoj i snön. Den 30/1 var det.
 
På lördagkväll när jag kom hem efter att ha besökt den etiopiska/eritreanska restaurangen Zaion med mina vänner i UMeGänget var det riktigt juligt vid min entré.
Granen står kvar sen advent fastfrusen i sin julgransfot men belysning och dekorationer är borttagna. Där får den stå tills det börjar tina i mars/april. Katten gillar att nosa där och besökande katter lämnar ibland intressanta doftspår, märker jag.
 
På måndag förmiddag tog jag nästa bild genom framsidans fönster.
Vad tycks? Nog räcker det för mig. Lycka var när traktorn kom första gången och tog bort så vi kunde ta oss fram lite lättare. 
Någon tidning kom aldrig då bilen inte alls kunnat ta sig fram på smågångbanorna bland husen. VK fick vi idag istället, men jag hade turen att få läsa Å:s, min särbos, exemplar redan på måndagen. Han bor Östpåstan och där hade de plogat tidigare.
Lite frostbilder kan jag också bjuda på. Ser ut som säd, tycker jag.
Några isrosor också. Idag när solen äntligen visade sig tog jag senaste bilden.
Ser ni att vintermössan växt på höjden? -15° idag och nu ikväll närmar vi oss -22° på andra våningen där jag befinner mig.
 
Idag kände jag faktiskt att solen värmde en liten aning och det gläder mig så. Hoppas ni har det gott nu när februari tagit tag.