Vår sista dag i Lissabon, den 4/10 2018 hade vi några timmar att spendera innan vi flög hem på eftermiddagen. Redan tio måste man checka ut från hotellet som hänvisade till ett bagagerum. Vi beslöt att testa bergbanan vi sett redan första dagen, Elevator da Gloria, som gick mellan torget Restauradores och upp till Bairro Alto, som vi tolkade som Gamla stan. Den stånkade, stönade, knirkade och knarrade medan den klättrade uppåt. Sakta men säkert tog vi oss den branta vägen upp.
Här stiger vi av. Till vänster en större park med utsiktsplats, Sao Pedro da Alcantara. Vi hoppade över utsikten och fastnade istället för en fin metall/stenpojke.
Som säkert är av betydligt senare datum än sockeln bakom som jag gissar bär Sao Pedro. Planlöst följde vi sedan en gata uppåt till höger men upptäckte inget lockande så vi vände tillbaka och valde istället en smalare gränd åt andra hållet.
Inte speciellt vackert men snart blev den i alla fall mer färggrann.
Mer och mer girlanger mellan husen.
Det var lite för tidigt för lunch, annars hade vi nog slagit oss ner här. Några steg till gick vi och kom ut på torget vi besökt kvällen innan, Praca Luis de Camoes. Det är nationalskalden född på 1500-talet som också står staty där.
Jag lånar väninnans bild. Själv lyckades jag kapa hans huvud. Istället fotograferade jag en gammal dam, trodde jag först. Turligt nog fotograferade jag namnet också, vilket är Antonio Ribeiro, en poet från 1600-talet.
En glad och till synes levande poet. I närheten den stora San Loretokyrkan.
Nu var vi hungriga men innan vi väljer uterestaurang måste vi hälsa på ytterligare en poet, Fernando Pessoa, född 1888, som så inbjudande hade en stol bredvid sig.
Jag skrev dikter också ett tag, först i tonåren och sen när jag fick mycket tid över 1995 och några år framåt. Hellre än bra, förstås, men en del gillar jag än idag. Efter dessa flerfaldiga kulturella möten var det gott med en lunchöl och lite pasta till.
När lunchen var över flanerade vi sakta åter mot vårt hotell. En lockande affär...
... vi inte gick in i. En söt tuctuc..
.. och en pampig fontän.
Med Lissabon ljuvliga oktoberväder längtade man inte direkt hem men vår tid där var över. Vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick till Praca Figueira varifrån flygbussen gick. Man kunde även ta tunnelbanan direkt till flygplatsen men vi hittade ingen hiss ner till vår station och lockades inte av att släpa väskorna nedför otaliga trappor.
Genom bussfönstret tog jag sista bilden från staden, ett fint hörnhus.
Jo, en bild till blev det, från flygplanet när vi steg upp mot himmelska höjder.
Vasco da Gama-bron ses vid vingen. Jag längtade hem till min kära katt som var njursjuk, orolig att han inte skulle överleva tills jag kom hem. Men Tusse levde och blev glad när jag kom. Han åt bra de första dagarna efter att jag kommit åter från Portugal. Sen blev det lite svårare att få i honom mat även om han fortfarande var hyfsat pigg, ville ut och spana. Till slut gick det inte längre och efter tre veckor somnade min älskade katt sen 13 år tillbaka in hos veterinären. Jag saknar honom så.
Nuet är grått även om vi idag fått ett tunt, dunmjukt snöfall. Hoppas på värmande marssol och vintriga utflykter de närmaste dagarna. Önskar er detsamma!
1 kommentar(er)
