konstbarbro

Grisbackaänget, det som var kvar 2010

Kategori: Grisbackaänget

I nuet händer inget värt att berätta så jag återvänder till 2010 och min barndomsby som jag flyttade från redan 1968. Jag var nästan 14 år fyllda och flyttade med familjen till en villa på Vallmovägen på Västerslätt. Mina äldre bröder (13 o 16 år äldre) bodde kvar på övervåningen av bondgården några år till men på nedervåningen flyttade Bilfrakts kamrer in.
 
Redan 1964 köpte Umeå Kommun fastigheten med all mark för de planerade då att utöka Västerslätts industriområde. Min äldre bror blev väldigt upprörd då han hade sett fram emot att fortsätta med jordbruket men pappa bedömde det som att det var enklast att sälja. I annat fall hade marken exproprierats, vilken innebär tvångsinlösen, om jag har förstått det rätt.
 
En gammal bild på vår gård tagen från ängarna och Rödbergshållet. I mitten bagarstugan där det faktiskt bodde en familj när jag föddes 1954. Till höger bostadshuset och till vänster ladugården som revs redan 1967-68.
En lång björkallé ledde upp till Hissjö/Vindelvägen som gick genom byn. Vännstedts hus på andra sidan vägen anas direkt till höger om vårt hus och längst till höger ett hus som innehade många olika familjer under de 13 år jag bodde i byn. Mest kände jag familjen Andersson vars barn A och U vi lekte med och hos.
 
Oj, det är inte meningen att jag ska stanna i gamla minnen så mycket utan år 2010 insåg jag att nu är hela byn på väg att försvinna så jag skyndade mig dit med kameran för att föreviga de få, endast 5, hus som ännu stod kvar.
Byn hade ursprungligen 22-23 gårdar och före den här, där familjen Sundling bodde på 50-60-tal (mer vet inte jag) stod nästan i början av byn räknat från Umeå centrum. Först fanns ett vitt hus där systrarna Gyllensten höll i söndagsskolan, sen kom familjen Sahlins hus där min barndomskompis G bodde och därefter ett vitt där jag inte kände någon direkt.
 
Där fanns bl.a. en ladugård och bakom den stod många skrotbilar som vi barn lekte i. En skogsväg gick snett förbi och i mitt minne stod skrotbilarna efter den men G hävdar att jag har fel och jag ger mig då hon faktiskt bodde alldeles i närheten. Skogsvägen ledde bl.a. till ett låst bergrum med många varningsskyltar på, ägt av militären. Mycket spännande! Först därefter kom ovanstående hus där farbror Ville och hans Lina bodde som jag ibland hälsade på i sällskap med min pappa.
 
Nära dem fanns familjen Vestmans hus där min kompis I bodde med storebror H. Ett år yngre än mig var hon och  hade två jättesöta pekingeser. Här är baksidan som vetter mot grannen S...
.... och så här ser framsidan ut.
Garaget är av nyare datum som synes. Den gamla boden nedan innehöll kanske också garage en gång i tiden.
Öppna är dörrarna fast ingen bor där. 
Lite vemodigt att snön tillåts tränga in, men alla hus skulle snart rivas. Bara jobbare som höll till däromkring när Botniabanans stora område bebyggdes. Järnvägen går inte där, men tågen ska väl in, servas ibland och förvaras någonstans.
Det här lilla huset stod närmast vägen. Jag har ingen aning vilka som bott där sen vi flyttade. Som jag minns det blev det aldrig av att jag besökte mina gamla väninnor i byn utan mitt liv rullade på med nya vänner. I skolan sågs vi men bylivet var borta för min del. 
Denna lilla tall påminner mig om lite dramatik. Tydligen var det lite grannfejd över några träd och en dag när jag cyklade förbi stod ena grannen och högg med sin yxa ett stort träd nära vägen. Jag kunde höra ilskan och blev jätterädd så jag cyklade förbi i rasande fart till min kompis längre bort. Sen gruvade jag mig för att ta vägen tillbaka men då var allt lugnt igen.
 
Om vi fortsätter på den här sidan vägen kom först ett skogsparti med en stor, i barnaögon jättestor grop. Pinnmogropen har jag fått höra att den hette fast vi sa "Pimmogropa" på vår västerbottniska kustdialekt. Ovanför den bodde min bästa kompis Britt med sin storebror och föräldrar. Det gula huset har jag visat förut, se här , men så här såg tomten ut 2010.
Huset har nämligen flyttats och lever vidare i stadsdelen Tomtebo. Kul, tycker jag.
 
Mitt internet var borta i nästan 2 dygn pga fel i områdets nät för detta inlägg började jag med redan i onsdags fm. Skönt att få avsluta det nu men jag återkommer med några fler bilder på hus på Grisbackaänget senare.
 
Igår var det tjejfest med minst trerättersmiddag med tillhörande dryck. Är fortfarande mätt fast jag bara ätit en filtallrik i morse och te med en hårdbrödmacka och ett havrekex med ost före lunch. Klockan närmar sig 16 så det är väl dags att laga dagens enda riktiga måltid. I morgon är det bridgefest med 84 anmälda varav jag bara känner de sju andra i min nybörjarkursgrupp och känner igen några i fortsättningskursen som vi fikat med. Där ska tävlas (inte vi) och sen ätas julbord. Det blir mitt första i år och jag ser fram emot det för då har säkert aptiten återkommit :).
 
Ha en trevlig helg ni också!
 
 

Kommentarer

  • Lena i Wales säger:

    Vilken fin vandring du tar oss på!
    Tänk vad mycket förändras.
    Jag flyttade 1967, 12 år gammal och har varit tillbaka, men känner knappt igen mej längre.
    Roligt med tjejmiddagar!
    Ha en fin dag!

    2016-12-14 | 09:38:43
    Bloggadress: http://lenaiwales.wordpress.com

Kommentera inlägget här: