Barbro S

Ringmärkning
Igår fick jag vara med på något spännande i fågelväg. Studiefrämjandet hade ordnat en utflykt till Degernäs för oss fågelintresserade med ringmärkning ute på slätten. Per Hansson från Västerbottens Ornitologiska Förening ledde utflykten som var mycket intressant. De hade hållit på sen klockan sex på söndagmorgonen men vi lite mer morgontrötta valde att komma först tio. Vi var den största gruppen, inte så konstigt kanske då natten frostat marken som solen saktade tinade upp. Varma kläder krävdes då det trots strålande sol bara var +6° vid tio men vi slapp i alla fall kallblåsten.

Många var vi som trängdes kring ornitologen Per Hansson som visade hur ringmärkning gick till.

Så här ser verktygslådan ut, superlätta ringar i alla storlekar. Den största till knölsvan. Struts föreslog någon men de är ju inte så vanliga här :).

Här får en sävsparv sin unika märkning så man ska kunna följa dess flygväg om den hittas på annan plats i världen.

Sen mäts vingens längd o bredd, kön konstateras och den vägs på detta lustiga vis:).

Nedstoppad med huvudet före i en gammaldags filmburk. Ohemult, utropade någon, min kompis faktiskt, men jag som sett detta förut reagerar inte. Det går otroligt snabbt och är nog ett fiffigt sätt att få veta att fågeln väger 19,3 gram. Ornitologen betonade att allt görs så enkelt och smärtfritt som möjligt för det viktigaste är fåglarnas väl och ve. Men det är klart att hela förfarandet är stressande för fågeln, inte minst med dagens folksamling som både vill se och röra vid fågeln.

Här ser vi nu den märkta sävsparven.

Såå otroligt söt, tycker jag, som inte fick hålla i den. Barnen hade företräde och likaså de som aldrig hållit i en fågel förut. Jag fick ju hålla i en svarthätta i våras, klicka här om ni vill se det.

Nu är fågeln fri att flyga iväg men den fattade inte det direkt så jag hann ta lite kort där den vilar i Per H:s handflata.

Det gällde att vara lite framfusig och sticka fram sina kamerahållande händer mellan barnens luvor där de trängdes runt ornitologen som satt i skuffen på sin bil och utförde ringmärkningen. Han påtalade föreningens önskan att få ett hus för sitt arbete med fåglar så de kan sitta inomhus och inte vara så väderberoende som idag.

Jag föreslog för Studiefrämjandets representant att de anger ett gironummer där vi intresserade kan bidra med större eller mindre belopp tills kommunen vaknar och ger sitt stöd. De har tydligen inte visat något intresse av att betala för en observationsplats, liknande den/de som finns på Öland. Umeås omgivningar drar numera till sig oerhörda mängder förbipasserande fåglar som ofta stannar till och äter upp sig innan vidare färd norrut på våren eller söderut som den här tiden.

De hade fångat tre sävsparvar och till slut kom turen till en vuxen att hålla i den. Det fick bli min kompis Lena som här ser ut att prata med fågeln. Om ni tittar noga så svarar sparven med öppen näbb. Den ser nästan lite ilsken ut:).

Fotografen är en av dem som deltog i vårvinterns ugglekurs. Vi möts igen:).

En som ser ut att ha tråkigt och nog velat bli frisläppt är hunden bak i en annan bil.

Men han/hon måste vackert vänta en stund till innan benen fick springa av sig.

Degernässlätten bjöd på fina höstfärger men nästan inga överflygande fåglar.

Det fick vi se senare vid Bergöbron dit vi åkte för att fika. Massor av rastande svanar, gäss och många andra som inte gick att identifiera då jag glömt (!) tubkikaren hemma. Vi såg även två havsörnar som cirklade runt utan att få sig något skrovmål då vi iakttog dem i våra mindre kikare.

Men först fick vi följa med och vittja de nät som ornitologen satt upp och denna gång var gråsiskor de mest vanliga. Bara de som kunde sin sak fick ta loss fåglarna som var intrasslade i näten.

Jag kunde bara stryka den över sin röda hjässa och säga, Såja, såja. Mer fick inte jag bidra med, men en annan av ugglekursdeltagarna klarade av att trassla ut den.

Här ser ni en av gråsiskorna, märkt, vägd och mätt. Heter det så när dess vinge är mätt av en linjal? Det blev ju samma som om den fått mat och det bistår inte ringmärkarna med.

En sällsynt, för mig ny art, fanns också på plats, en snösiska.

För ett otränat öga ser den ju likadan ut som gråsiskorna, men vi fick lära oss att se deras ljusa fjädrar på buk och vingar.

Sen åkte jag och Lena iväg för att fika mackor och liten chokladbit på det. Då hade molnen tagit över himlen men några få solglimtar fick vi faktiskt där vi satt på en träbänk på en relativt nybyggd fågelskådarbrygga högt över Västerfjärden.