Klicka på bilden om du vill se den större.Ett nyuppfört sydsamiskt viste invigdes också, bl.a. en vinterkåta som den såg ut före 1938. Därinne brann en brasa, arran på samiska, och vi klev in en stund och lyssnade på samtalet med en av de ansvariga samerna. Det var en helskön stämning inne i kåtan och jag hade kunnat sitta där länge och bara vara alldeles tyst. Denna bild tog Lena R.
Personerna bredvid mig känner jag inte trots att en av dem har nästan likadan jacka som jag :), så jag retuscherade deras ansikten. Jag är inte så bra på det så ni får ursäkta att de ser lite konstiga ut. Visst syns det förresten att jag myser?
Nästa dag återvände jag dit med New Friends och då såg vistet ut så här.
Till vänster olika växter infrusna i is samt isljuslyktor som en vacker installation. Renen fick inte klappas än för den skulle sakta vänja sig vid mer människonärhet. Det gjorde alls ingenting för jag var så nöjd att få komma nära nog för att fotografera den.
I Västerbottens Museum var det bl.a. visning av samedräkter och den missade vi. Men de kom ut ur lokalen just när vi passerade så jag fick föreviga en del av dem.
Dessa två hade så väldigt fina dräkter så jag antar att det måste vara en speciell festdräkt. Mer vardagliga men också väldigt fina var dessa tre som snällt ställde upp så vi fick fotografera.
Ett besök på muséet utan att fika går inte an så vi sökte oss upp till Skidmuséet där olika föreningar erbjuder supergott och billigt fikabröd på helgerna endast, gissar jag. En god kopp rött chaite, en dubbelmacka med ost och groddar (4 skinkskivor skänkte jag bort vegetarian som jag är) samt en smarrig toscafyrkant som avslutning. Vi omgavs av mängder av skidor från förr till nästan nu och nyuppsatta fotografier om en samefamilj som övergivit renskötseln och blivit bofasta, då också ganska bortglömda enligt konstnären själv.
Genom ett ganska smutsigt fönster tittade jag ut över staden och såg då en ganska absurd syn, vinter i pulkabacken och på taken men grönt konstgräs där fotboll spelas redan nu.
Idag, på den internationella kvinnodagen, har jag varit ute i solen och skottat bort blötsnön från min entré. Jag minns min första kvinnokamp inom yrkeslivet 1976 när jag var 22 år. Jag skulle anställas som kontorist på Esso Motor Hotel och de erbjöd mig lägre lön än min föregångare, en man ca 8 år äldre.
Jag hade vikarierat ett par gånger redan och kunde arbetet, var dessutom medveten om min kompetens (redan då :)) så jag gav mig inte förrän jag fick samma lön, ca 3 700 i månaden. De två män som hade tjänsten före mig titulerades kamrer, men jag kallades kontorist. Det brydde mig inte då, men lönen var viktig.
Jag fick höra många gånger från chefer och manliga anställda på besök från huvudkontoret att jag hade väldigt hög lön. För att jag var ung kvinna, gissade jag att de menade men jag minns inte att de sa det högt. Däremot fick jag beröm för vad jag uträttade, var både snabbare och mer noggrann än min föregångare som gick vidare till ett chefsjobb. Jag var så ordentlig och hade väldigt rent på mitt skrivbord vilket nog inte var så smart för en del som kom in trodde inte att jag gjorde så mycket. Man ska ha ett rörigt skrivbord så det jämt ser ut som att man arbetar för fullt har jag lärt mig senare :).
0 kommentar(er)
