Klockan var ca 21 och alla vi nio kursdeltagare väntade spänt på vad J skulle finna. Tyvärr så var just denna holk övergiven. Där fanns fyra-fem ägg men ingen som ruvade dem sen lång tid tillbaka.
Färgen är inte helt rätt, i verkligheten skiftade de mer i ljusblått men blixten bleker nog. Lite förstämning spred sig men vi tog nya tag och åkte vidare till nästa holk i Holmsundstrakten nära vattnet. Om det nu var hav eller sjö vet jag inte säkert.
Där fanns mor uggla och fem nästan nyfödda ungar, knappt två veckor trodde J att de var.
Här har mamman hämtats ned från boet, som synes är pärlugglan en liten art, bara ca 25 cm, men absolut jättesööt:). Den kunde vrida huvudet hela 270°, det såg häftigt ut.
Försiktigt lyftes ungarna ur boet för ringmärkning och ev notering av andra data.
De såg så ynkliga ut, har knappt fjädrar på kroppen och kan inte direkt kallas söta, tycker jag. Men nog vädjar de till ens känslor. Oj, vad jag ville beskydda dem. Länge (upplevde nervösa jag) fick de ligga i mossan medan vår ledare besvarade allas frågor (och de var många) innan han tog itu med att ringmärka och sen återbörda dem till boet, tillsammans med modern som väntade i en påse:).
Jag höll mest andan för jag var så inninordens rädd att de bara skulle dö, så svaga och eländiga såg de ut i mina amatöriga ögon. Därför uppfattade jag nog inte mycket av vad han berättade. Jag försökte med lite lugnande förnuftstankar intala mig tillit till vår kunnige forskare men oron var stark. Sånt rår man faktiskt inte för:).
Ändå kunde jag naturligtvis inte låta bli att fotografera och det gick väldigt snabbt att J satte ringarna på de små ugglebenen. Som ni ser var vi många som tog bilder.
Trots nervositeten blev bilderna ändå hyfsat fina, tycker jag. Vilken tur att batteriet höll. Kameran signalerade direkt att batteriet var i det närmaste slut varje gång jag tog ett foto, men på något mysko vis räckte det hela kvällen.
Som tur var för vid tredje holken fick vi verkligen vår belöning. Stora, jämfört med småttingarna ovan, fantastiskt fina pärluggleungar några km bort vid en annan sjö. Ingen vuxen var i holken men sju ungar, faktiskt redan ringmärkta, och vi fick möta tre av dem.
Har ni sett något sötare? Många var vi som ville klappa och den var såå len och dunmjuk.
De andra två hade vi i en håv och även de blev klappade och fotograferade som riktiga kändisar. Rena paparazzistämningen:), men alla fick vi våra bilder utan protester. Lugnt betraktade de oss med klara ögon så fulla av visdom. Man förstår uttrycket "klok som en uggla" för de ser verkligen ut att iaktta och begrunda sin omgivning utan nervositet. Bara ett skarpt knäppande från näbben när man kom för nära eller gjorde någon häftig rörelse.
Visst ser han ut att tänka som rumpnissarna i Ronja Rövardotter "Voffo, voffo, voffo gör di på dette viset?
Och så vill jag vara med också:).
Jag med unge nr 1 samt vår varmblodige uggleforskare med häftig skäggprydnad.
Mitt i allt kom ugglefar och satte sig i trädet att betrakta oss. En av kursdeltagarna hade riktig proffsfotoutrustning och tog massor med fina bilder. Utan blixt kom han så nära att man såg att ugglan i trädet höll en stor sork i klorna. Den ville förstås in och mata sina ungar.
Men först måste jag bara få hålla:). Det bara blev så att jag sträckte fram min mockahandskebeklädda hand när J tog upp ungarna ur håven och en klev över i min hand. Först var det lite ostadigt och den flaxade med vingarna så jag var rädd den skulle falla ned i vegetationen under men ungen tog ett stadigt grepp runt mitt pekfinger och satt sen så fint.
Visst ser min blick lite stirrig ut men det är ju spänningen förstår ni väl:). En härlig känsla att få hålla en liten uggla i sin hand.
Jag ljuger, det var inte mitt fel att inte ugglepappan fick komma in till sina små. Först skulle J montera en fälla för att fånga också denne. Fällan skulle vittjas senare samma natt och då skulle också sorkarna tas ur holken för att undersökas angående ev sorkpest (tror jag det var). Som kompensation fick ugglefamiljen annan mat.
En fantastisk avslutning på en spännande kurs. Nu kommer jag på att jag sett en stor liknande holk inte långt från vår stuga. Kanske där finns en uggla av någon sort? Som ni förstår var jag lätt hög av kvällens upplevelser och det finns kvar lite av den känslan när jag nu skriver detta. Once in a lifetime! Härligt att få komma så nära ugglorna.
1 kommentar(er)
