Barbro S

Höstfint
God Morgon. Normalt är jag inte uppe så här tidigt men min kära Tusse oroade mig genom att inte komma hem som han brukar efter en nattlig sejour i omgivningarna. Jag släppte ut dem tio över två och då var det +8,2° ute. Desirée kom in efter ca en timme som hon brukar och vi somnade om. Tusse brukar visa sig ytterligare någon timme senare, men när klockan närmade sig halv sju och ingen katt dykt upp blev jag orolig. Det var då bara +3,5° och solen höll på att färga molnen orange. Lite för kyligt för min kattpojke, tyckte jag, så jag klev upp och klädde på mig. Precis som jag skulle gå ut och ropa efter honom så dök han upp, kall i pälsen men annars vid gott mod.

Här ligger han och höstvilar en solig eftermiddag.

Då fick jag lite tid att blogga istället. Fåglarna är pigga den här morgonstunden också och de flesta är talgoxar och blåmesar, men så dyker det upp någon liten fågel jag inte direkt känner igen. Fram med kikaren men innan jag fått in skärpan så är de oftast borta. Då var det lättare att iaktta denna annorlunda and i Nydalasjön för någon vecka sen. Den simmar med änderna, den ser ut precis som en gräsand i storlek och form men färgerna stämmer inte alls.

Den är vacker ändå men "one of a kind", kanske någon slags mutation. Någon som vet?

Alltid finns det vackra och roliga saker att fotografera och här kommer en björk med vingar:).

Söt, inte sant, men dessa små björktickevingar orkar knappast lyfta björkstammen. Istället tror jag att de lever på den och växer sig större medan björken mår allt sämre.

En annan liten svampfamilj mötte mig på vägen till Coop Forum häromdagen.

Mor, far, storasyster och lillebror trivs gott i det långa saftiga höstgräset.

Själv har jag fått brev och foto av mitt lilla fadderbarn Fetiya från Etiopien. Det gläder mig alltid. Hon är så söt där hon står i för stora gröna kläder (att växa i för de ser nya ut) och ser ut att klappa i händerna men så allvarlig. Jag ser fram emot att få en bild där hon vågar le mot kameran (och mig). Hon har gått i skola något år och lärt sig vårt alfabet som hon med tunn färgpenna plitat ner till mig tillsammans med en blek liten blomma. Roligt, då kan hon snart skriva några ord också. Hittills har det varit pappa Nuri som skrivit breven.

I den årliga rapporten står att hon vuxit 3 cm på ett år och gått upp 1 kg så nu är hon 1m lång och väger 20 kg. Nog låter det lite för en sju och ett halvt åring men det går i alla fall åt rätt håll. Dessutom vet väl inte jag vad normal längd och vikt är för sjuåringar. Måste fråga mina syskonbarn.

Ett litet hallon hänger kvar på riset men nu är bären snart ett höstminne blott.

Som blåbären i skogen, vackra är de än men nu ganska vattniga och smaklösa. Istället är det numera trattkantarelltid och de frodas i år som i fjol. Jag plockade i söndags, i måndags och vi hittar säkert idag också när vi ska ut på vår sista orienteringsrunda för i år. De plockade ligger utspridda på tidningar här och var i rummet i väntan på att torka ordentligt innan jag stoppar ned dem i täta burkar. Där kan de sen vila flera år utan att förlora i smak.

Ett annat roligt brev jag fått är erbjudandet från NaturaMed att följa med till Gardasjön i vår. Tackat ja har jag redan, kattvakt och andra detaljer får jag ordna sen. Min orienterarkompis har fått samma erbjudande så vi får följas åt. Det ska bli jättekul. Jag skulle vilja resa till värmen nu också för jag undrar hur jag ska orka stå ut hela långa kalla och mörka vintern, men man får väl ta en dag i taget.

En som nog gör så och fortfarande är vacker är min ros Henry som blommar fast nätterna är kyligare om än inte med frosttemperaturer. Jo, en frostnatt har vi haft då det var -2° som kallast, men det var en dryg vecka sen. Å andra sidan var det då jag tog bilden:).

Med detta småsurr önskar jag er en fortsatt fin vecka. Tror jag ska ta en tupplur till innan klockan ringer för jag hade väldigt svårt att somna i natt. Diskussioner är roliga men jag blir för uppvarvad, märker jag, och tankarna surrar runt i kroppen så jag inte kommer till ro.