Ett härligt gammalt ord man inte ofta hör idag. Storebror fyllde 75 år i fredags men för att vi alla skulle kunna samlas valde vi att hälsa på honom på lördagen. Tre bilar mer eller mindre fullsatta körde då söderut mot Örnsköldsvik och vidare för att fira sin bror, morbror, farbror och morfarsbror samt några till konstellationer som blir för besvärliga att beskriva.
Vid entrén till vår grannstad syntes symbolen för Umeå Kulturhuvudstad 2014.
Örnsköldsvik firar kanske med oss. Jag åker bil med brorsonen och hans fru. Vid lunchtid kommer vi fram och blir varmt mottagna av brodern J-E med särbo L. Här är hon i köket med J
L hade förberett lunch men lite återstod att göra.
Gott ser det ut och gott var det. Värdparet bjuder till bords.
Ljuvlig kantarellsås med egenplockade gula kantareller, krämig potatisgratäng, mör tjälknöl och även säkert goda älgfärsbiffar som inte jag smakar. Däremot vågade jag mig på att ta några tunna skivor av tjälknölen fast jag egentligen inte äter kött. Det var väl gott men nog gillar jag sallad, sås och gratäng mycket mycket mer. Jag har blivit en riktig grönsaksmänniska :).
Efter lunch med "Ja må han leva.." och "Hipp hurra" var det dags för presentöppning. En tavla såg det ut som. Jag gissar att brodern trodde jag målat en olja till honom som jag gjort tidigare och var väl måttligt förväntansfull.
Men det var det inte:). Vi hade alla 10 gått ihop om ett fotografi som J-E länge velat ha av mig som har originalet i min ägo.
Nu blev det istället så att vi anlitade en proffsfotograf att avbilda orginalet som är ett svartvitt handkolorerat flygfotografi från 1954, mitt födelseår. Det är alltså vårt barndomshem på Grisbackaänget där det idag bara är tråkiga industribyggnader. Jag tror nog att J-E blev riktigt glad även om han inte strålar på bild :).
Solen sken utanför och jag bara måste gå ut och föreviga hans hus, ranchen kallad.
Det ligger en dryg mil söder om Örnsköldsvik högt ovanför E4:an. Utsikten är jättefin om man nu bortser från europavägen. Från huset fönster ser man inte den.
En liten bagarstuga tillhör också gården. Om den används vet jag inte. Huset bredvid är vedbod och förråd.
De har nästan mer snö än vad vi har här uppe i Umeå-trakten och den natten hade de haft -25° ute vilket höll på att ställa till problem då L ställt tårtorna i uterummet. Det var inte meningen att de skulle frysa, men de var jättegoda ändå. Inte märkte vi något, vi som smakade av dem båda och njöt till te eller kaffe.
Liksom jag är brodern uppvuxen med katter och själv har han nu tre stycken. Den yngste som turligt nog blev räddad av honom då slarviga grannar (inte de nuvarande) inte hade koll heter Tiger.
Lite ängslig över uppmärksamheten hukar han under en stol men så småningom fick vi klappa. Här är det lilla A, yngst i familjen med sina 7 år, som är närmast.
Så sööt! Jag vill också ha en kattunge, men det skulle nog inte gå.
De äldre katterna gömde sig i källaren men Ferdinand gick att locka fram med maten jag hade med mig.
Morka till höger däremot lät mig inte komma nära. Henne hade jag verkligen velat kela med då hon faktiskt var min katt i drygt ett år. Hon är mamma till mina katter och även till F i förgrunden som tillhörde en annan kull samma år. Men sånt glömmer ju katter.
En liten familjebild, jag, syrran som är 10 år äldre och hennes dotter, min systerdotter längst till höger.
I-M håller fast vid sin analoga kamera och tar ännu pappersbilder.
Sen måste vi ju också försöka oss på en riktig familjebild när vi för en gångs skull är samlade. Lätt är det inte att få 11-12 personer att se bra ut samtidigt. Först tog jag några bilder där den här blev bäst.
Nästan alla ser glada ut i alla fall.
Jag vill förstås också vara med och då blev det till att anlita självutlösaren. På 10 sekunder skyndade jag mig att ta plats och då blev det så här.
Det får väl duga, eller hur?
J skulle iväg på fest samma kväll och min chaufför m fru skulle hälsa på egna vänner i trakten så det blev för mig att tidigt åka hem med J:s familj i röd bil. Brodern tog farväl i dörren till sitt fina gula hus.
Jag är inte säker men jag tror det är minst 20 år sen jag var där sist. Då levde vår mor och det var sommar och grönt. Man kanske kan hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång :).
På hemvägen var det först lite dramatiskt då vi skulle ut på E4:an. Innan hela familjen var bältad var det lite bök för oss tre i baksätet och uppmärksamheten kanske inte var på topp efter alla festligheter och godsaker, så J svängde helt sonika ut på fel körfält och det var mitträcken. Första gången jag sa till hörde han mig nog inte men andra gången jag påpekade det var han väldigt snabb att reagera och backade direkt tillbaka till säkerheten. Några gula lyktor var på väg mot oss i hög hastighet men riktigt nära var de inte, som tur var. Jag fick lite rysningar när jag kom hem när jag tänkte på vad som kunde hänt men just då var det lugnt.
Helskinnade efter en trevlig dag kom vi alla hem. För mig till en lugn kväll med Stjärnor på slottet och katter som ville ha lite service efter att ha varit ensamma hela dagen.
0 kommentar(er)
