Första hela januariveckan kom äntligen vintern, visserligen inte förrän torsdag den 9 då temperaturen äntligen föll under nollstrecet. Sen kom den lätta kalla snön virvlande hela fredagen/idag. Mycket blir det inte på marken men vitt i alla fall och det gläder en ljussaknande själ som jag. Idag lyste lunchtimmen så underbart skönt efter denna långa gråtid med ljusbrist. Jättekallt blev det direkt, inte temperaturmässigt då det bara är -8° men med isande vind därtill blir köldupplevelsen stark den korta stund jag är ute och promenerar.
Veckan har annars handlat om kattlidande och när de små mår dåligt lider också matte. På onsdagmorgonen var Tusse ute någon timme och kom sen in och morgonsov med mig i sängen. Resten av dagen var han spak, bara låg på sitt favoritgömställe i klädkammaren nere och åt väldigt lite. På kvällen kom han upp och kröp ihop i mitt knä där jag satt i TV-soffan med Big Bang Theory, som är min nuvarande skrattsåpa. Desirée däremot mådde som vanligt den dagen och vi hade till och med varit ute på promenad en längre stund bakom husen.
Före anfallet!
Jag hade lite storrensning och packade två stora kassar med prylar jag sen gick med till Myrorna, en hel del porslinssaker och uddaglas från 80-talet bl.a. Jag kände mig rätt så nöjd att lyckas rensa bort så pass mycket. Jag är annars inte bra på sånt.
Där sitter vi då i lugn och ro framför tv-rutan, jag och Tusse. Desirée sover i fåtöljen bredvid och plötsligt rusar hon upp och ur fåtöljen. Jag vet precis vad som är på gång, men det tar ändå ett tag att reagera. Något vrål blev det inte denna gång men det small som tusan när hon rusade (eller delvis föll) nerför trappan i början av sitt epilepsianfall. Jag hinner upp henne i klädkammaren nere, håller fast hennes krampande kropp med utspärrade klor genom att huka över henne, stryker lugnt pälsen och säger "Såja, såja" tills anfallet är över.
Då vet hon inte vad som hänt och är rätt så förvirrad. Jag bär upp henne till sovrummet, släcker taklampan då ljus kan vara störande, och så får hon orientera sig ensam i det rummet. Efter en stund öppnar jag dörren till resten av lägenheten och till Tusse som ser frågande på. Ibland kan han gå på henne för det är visst djurinstinkt att stöta bort den som är svag, men den här gången är han lugn, kanske beroende på sin egen svaghet just den dagen. Jag tycker att hon återhämtade sig ganska bra på onsdagskvällen, men kommande dagar har hon inte varit sig själv.
Att hon är trött är helt naturligt då det blir en fruktansvärd anspänning på kroppen, men hon har så dålig aptit och vill inte äta vanlig mat. Även Tusse är spak och äter nästan ingenting. Jag får i dem yoghurt genom att de slickar av mina fingrar, hon äter också lite kesella och lite tonfisk i små små bitar. Kanske hon har gjort illa sig i munnen när hon epilepsituggar men hon vägrar också mjukmat. Det är så jobbigt att inte veta vad man ska göra för att lindra.
Idag ringer jag veterinären för Tusse som snart riskerar att bli uttorkad och får en tid på em för koll och vätskepåfyllning. Jag tillreder en specialdryck jag hittat i en kattbok: ljummet vatten med honung, bikarbonat och salt. Enligt veterinären är det en underdryck som skapades i Indien när det var koleraepidemi där och människorna inte fick behålla någon mat. Jag har små plastsprutor som jag fyller med en tesked vätska och sen sprutar in i munnen på mer eller mindre trilskande katt. Efter tredje sprutan hör jag att Tusses mage reagerar med ett kurr.
Det är en bra reaktion, tänker jag hoppfullt. Lite senare när jag gör räksallad till mig själv kommer båda och vill ha. Räkrom med vatten på fat ger jag dem. Mirakel! Tusse äter rent hela fatet och går sen på lådan och bajsar vitt??? Han måste ha fått i sig något giftigt. Jag blir i alla fall glad och avbeställer veterinärstiden.
Desirée däremot tittar bara på maten, smakar pyttelite så nu ger jag henne underdrycken istället, än så länge bara två teskedar. Tusse har piggnat till, ätit ett fat räkrom i vatten till, varit ute i kylan och fått i sig tre (!) torrfoder.
Ja, ni förstår att det är lite bök och att jag oroar mig, men förhoppningsvis piggnar även Desirée snart till. Det är så svårt när de inte kan berätta vad som är fel. Hon ber om mat som vanligt men när jag ger henne torrfoder som godis eller på vanliga fatet så tittar hon bara på den och går sen iväg. Yoghurt, den milda naturella går fortfarande bra.
Jag som har klagat lite på hennes vikt, att hon blivit lite rund nu i vinter, ångrar mig nu. Visserligen går hon ned men inte ville jag att det skulle vara på detta sätt.
Snart börjar På spåret denna förhoppningsvis fortsatt lugna fredagkväll. I morgon ska jag med UMeGänget på bio men vad vi ska se är än inte bestämt. Även om vi väljer olika filmer så fikar vi ihop om det är möjligt :). Jag har tagit bort ca hälften av julsakerna och det känns riktigt skönt. Belysningen får vara kvar några dagar till, precis som granen som ståtar ute på innergårdskullen med sina jullampor. Det ger en fin stämning.
Ha en skön helg!
0 kommentar(er)
