Barbro S

Kalas
Ja, alltså mitt när jag fyllde alldeles ojämnt för nästan en månad sen. Ikväll har jag varit på brorsdotterns kalas och fått se gamla superåttafilmer min bror tagit på 70-talet som förts över på dvd. Jätteroligt! Speciellt gott är det att få se min kära gamla pappa som jag miste redan när jag var 19 år. Jag minns hur mycket jag tyckte om honom och saknaden var stor.
 
Jag är sladdbarn och min far var hela 52 år när jag föddes. Äldre än 71 blev han inte utan gick bort i april 1974 efter en längre tids sjukdom. Jag tyckte om att få se honom frisk umgås med familjen på stugan som vi ännu har kvar. Nostalgi!
 
Dukat och klart inför kalaset!
Jag börjar alltid med bubbel, med eller utan alkohol i vardagsrummet med diverse små tilltugg. Då är det så rörigt med alla som kommer, paket som ska tas emot, ev. blommor som ska sättas i vas, servering och välkomstskål att det inte blir av att ta något kort.
 
Sen kokar jag kaffe/te och ställer fram mitt hembakta fika. Dumlekakor är alltid gott, ett säkert kort som också barnen gillar. Dessutom bananchokladmuffins, sega hallonrutor och bärtårta med egenplockade bär, förstås :).
 
Alla min syskonbarn med respektive och barn kom samt min egen vän/särbo Å.
Alla syns inte på denna bild men här kommer två till som min brorsdotter A skickat.
J, brorssonen, försöker se bister och respektvingivande ut, men man ser busglimten i ögonen :).
 
Oj, så skoj det var här.
Det är alltid roligt att träffas allihop men tiden går så fort. Efteråt undrar man vad vi egentligen pratade om, fast det är väl det som är att umgås med nära och kära.
 
Paret E är så fina tillsammans.
Mysiga, trevliga och ser bra ut gör dom också :).
 
Vi tog en liten promenad bakom husen.
Far och dotter gillar det gröna.
 
Och så en liten släktbild utanför lägenheten min innan de åker. Ja, tre har redan åkt.
Resväskan är lite kul. Den är min från 70- eller 80-tal, nu fylld med vykort, album m.m. från min mamma, brorsdotterns farmor som skötte henne mycket när hon var liten. Hon var nämligen bara tre år när hennes mamma gick bort i leukemi och min bror blev ensam med två små barn. Då var det tur med en duktig och kärleksfull farmor. I alla fall, det är jag som har samlat diverse minnen i resväskan med en förteckning på vilka hon hade kontakt med, släktförhållanden och annat som bara jag minns. 
 
De har haft den ett tag men trodde tydligen jag ville ha tillbaka den, men si det ville jag inte utan tyckte att den får följa med kommande generationer. Därför bar de iväg den igen.
 
Sen blev det tomt och jag var ensam med mina kära katter.
Lilla goa kissen har haft det jobbigt sen igår lunch. Hon började kräkas, eller det var mest kräkreflexer och ville till slut inte äta något, varken flytande eller fast. Jag kontaktade veterinär igår kväll men de bad mig avvakta över natten. Jag tvingade i henne vätska med en liten spruta men hon fortsatte hulka.
 
Idag tog jag katten till veterinären som sövde henne och hittade ett långt grässtrå (1 dm) som satt fast i strupen ända upp till näsan. Stackars liten, men nu är det borta. Jag kom hem med en groggy katt som sakta men säkert blev sig själv igen. Så glad jag blev när hon klarade av att äta torrfoder igen. Tårar i ögonen hade hon också. Inte vet jag om katter gråter eller om vätskan berodde på annat men visst blir man ledsen för hennes skull.
 
Det jobbiga är att jag ska resa bort nu några dagar och lämna dem ganska ensamma förutom kattvakterna som tittar till dem två ggr per dag. Jag hade velat få ta hand om henne så jag ser att hon är helt återställd innan jag far. Just nu ser jag att hon redan har piggnat till och hoppar som vanligt mellan möblerna så det kanske går bra. Bra aptit har hon också, likaså fungerar det på lådan. Ja, då ordnar det sig nog, men lite ängslig är jag allt. 
 
Bra minnas fina presentbordet. Den läckra chokladen är redan slut men champagnen är kvar.
Boken har jag snart läst ut. Rolig och lättläst är hon, Viveca Lärn.
 
Ha det så gott i veckan! Jag drar till Sardinien och hoppas på sol och värme.