Tisdag den 17/10 var det dags för utflykt till Dubrovnik. Upp före sju för att hinna äta frukost och åtta iväg med bussen. Tidig morgonutsikt från vår balkong.
Molnen liksom vilar på bergskammarna. Längre fram på dagen fanns inte tillstymmelse till moln. Först en lång bussresa med bara några korta pauser. Den första för att fotografera lite annorlunda natur, en speciell dal där mycket kunde odlas med hjälp av dessa kanaler.
Sen var det dags att shoppa lite, frivilligt förstås.
Även där gick det bra att fotografera, som synes. Jag köpte mig en förpackning med läckra karamelliserade mandlar som är slut för länge sen. Vi fick provsmaka före.
Väninnorna funderade längre, men S köpte en stor burk honung i alla fall. Sen åkte vi vidare med utsikt längs Kroatiens vackra kustlinje.
En smal remsa tillhör Bosnien-Hercegovina och då fick vi visa våra pass, men det gick snabbt. Ett kort stopp vid en restaurang för toalettbesök bl.a. Där fanns också en affär men jag nöjde mig med ett glas färskpressad apelsinjuice.
Många dunkar flöt på vattnet och vi undrade så vad det var.
Till slut berättade guiden att det var musselodlingar.
Efter 3 timmars färd närmade vi oss äntligen Dubrovnik. Bussen stannade till vid en utsiktspunkt så vi fick se hur vacker staden är.
Slingrande vägar nedåt och så var vi framme. Bussen stannade strax utanför stadsmuren. När man gick ut mot vattnet kunde man se ett av försvarsfästningarna, Fort Lovrijenac.
Sen gick vi direkt till den gamla staden och ...
..in genom stadsmuren. Många turister var det och vi fick hålla utkik efter den lilla svenska flaggan som vår guide Silvana bar. Vi samlades strax innanför men det var inte helt lätt att höra allt då fint klädda trubadurer spelade sin musik just där. Ändå hade vi whispers, en dosa med hörlurar, vilket fungerar jättebra i folkmassor.
Duvor var det gott om och de lyckades nästan pricka en i gruppen som stannat för nära deras pelare.
Man kunde gå upp till muren och vandra runt gamla staden på det viset men för mig kändes det för varmt fast S ville gärna.
Här är trappan upp. Vi fortsatte att följa med på stadsrundturen med vår guide. Många andra grupper var det också så rejält trångt på den stora gatan Stradun.
In genom porten till vänster till St Saviours Church. På kroatiska "Crkva svetog Spasa". 4 konsonanter!! Jo, men det går faktiskt att uttala första ordet, fast lätt är det inte.
Fin interiör med många vackra pelardekorationer. Här är en av dem.
Ut till solen igen, solen som värmde så skönt.
Framåt vi sakta gick, mot klocktornet. Smala gränder kantade gatan, säkert mysiga att gå in i om tid funnits.
Vad tycks om trapporna? Bra träning, inte sant?
Många turister ger ju också många souvenirsförsäljare och annat som ska tilltala oss besökare. Vår guide var ledsen över att de små hantverksbutikerna var på väg att försvinna och att stora kedjor som t.ex. Candy Store breder ut sig. Jag håller verkligen med henne. Det stämmer inte i denna historiska miljö. De borde inte släppas in i gamla stans kärna, men vad göra? En annan sak som inte alls hör hemma där är dessa papegojor som man väl fick betala för att bli fotograferade med.
Här har jag lånat min väninnas bild då jag inte tog någon egen.
Vi gick in i Sponza palatset med historiska arkiv, till rummet med bilder över alla (?) dödade män under kriget. Det fanns krigsbilder och annat också, men jag började må så dåligt över det hemska som förmedlades att jag kände mig svimfärdig och gick ut. Vatten, salt och sött gjorde att jag återfick min inre balans ganska fort. Sånt har jag alltid med mig på resa för jag vet aldrig när denna yrsel/obalans kan sätta in. Jag blev blek men annars tror jag inte att omgivningen märkte något.
Då var det skönt att gå ut genom stadsmuren till en öppnare plats en liten stund.
Djupa andetag av havsluft blandat med utsikt över bergen gjorde gott. Så min ansiktsfärg gick tillbaka till ljust rosa med fräknar vilket är den jag uppnår i solen :).
Mer om Dubrovnik kommer senare.
Jag vill också sälla mig till den stora kören #Metoo som nu hörs över landet. Det är fantastiskt att dessa övergrepp och trakasserier äntligen kommer ut i ljuset och inte längre behöver tolereras. I dagens tidning är det tre skolflickor i en ort utanför Umeå som sagt ifrån och skrivit ett brev till sin rektor om vad som pågår på deras skola. Heja! Mina berättelser kanske kommer senare, kanske inte alls, men jag är med!
Dagen utanför är vitgrå molnig och snart ska mer snö komma. Jag hoppas minusgraderna håller i sig så snön får ligga kvar och göra världen lite mjukare.
Ha en skön vecka!
0 kommentar(er)
