Gamla händelser från ifjol blir det nog några fler av. Jag börjar med den 12 november då jag hälsade på min kusin som bor i Örnsköldsvik. Med tåg längs Botniabanan går det fort och lätt, på drygt 50 minuter är man framme. Till skillnad från december låg snön kvar flera dagar i sträck.
Några steg från stationen och man är framme vid hamnen.
Lite gråmulet men inte kyligt utan kring 0° om jag minns rätt. Gamla Stadshotellet skymtade också när vi promenerade mot centrum.
Jag minns en dejt där med en Sundsvallsbo. 1991 tror jag det var. God mat och småtrevligt men något längre förhållande blev det inte. Tror vi hann träffas i båda våra hemstäder också innan det rann ut i sanden.
Min kära kusin I tog med mig till ett bra lunchställe nära där vi åt gott.
Häftig är utsikten över backhoppningsanläggningen på Varvsberget. Vi promenerade sen hem till henne på backiga, delvis isiga gångbanor o gator. Vi passerade bl.a. lasarettet där hon arbetat tidigare som sjuksköterska. Trots att Ö-vik ligger så nära Umeå är staden ändå ganska okänd för mig.
Det började regna smått så det var skönt att få komma inomhus och träffa maken samt deras fina katt.
Kattens namn har jag tyvärr glömt bort. Nedan syns maken B samt I i köket.
Först bjöds jag på te med supergod mjuk kaka till, det kan ha varit med blåbär samt läckra småkakor med mjölkchoklad på. Senare, när vi pratat om allt från nu och då började vi förbereda middagen. Det blev en läcker paj med lax, fetaost och spenat. Både receptet på småkakorna och pajen har jag provat hemma nu med fint resultat 🙂.
En bild på oss båda vid kaminen. Jag är sladdbarn vilket innebär att de flesta av mina kusiner är betydligt äldre, 20 år eller mer. Men morbror B som var min mors yngste bror har fyra barn inte så långt från mig i ålder. I är närmast, endast 4 månader yngre än mig, och vi har umgåtts sen unga år.
I tioårsåldern fick jag hälsa på och bo hos dem i Tegsnäset. Det var absolut jättekul, vi spelade spel, skötte kaniner, badade i Umeälven bland stockar (flottning pågick) och mycket annat. Där lärde jag mig ro och på vintern skidade vi över älven till Ottonträsk där en av mina mostrar bodde. Moster Agnes som inte lever längre. Ja, ingen av mina mostrar, morbröder, fastrar och farbröder finns längre kvar i livet. Knappt någon äldre släkting alls, bara två avlägsna tremenningar jag knappt känner.
Men I och jag har kvar kontakten, även hennes äldre syster K som bor i min stad träffar jag då och då. Jag och I kom i alla fall fram till att vi hade hur mycket som helst att prata om så det var svårt att slita sig och åka hem. Men tåget var bokat och dit fick jag skjuts. En sista bild på vår grannstad när solen gått ned.
Tänk vad trevligt med en liten utflykt över dagen. Det blev ingen utlandsresa under hösten men både till Stockholm och till Örnsköldsvik kom jag 😄.
En bild från idag. Denna milda vinter har gjort att det finns massor av fåglar som stannar länge, både trastar och som här sidensvansar drar runt i flock.
Tre gånger så många var de i storbjörken bakom men jag tror inte de fann några rönnbär. Däremot finns Aroniabär kvar om de vill ha. Vi har nu haft någon enstaka minusgrad i flera dagar så snön som föll i torsdags ligger ännu kvar. Jag hoppas att vi slipper slask och halka framöver och får ha en riktig vinter några månader som det ska vara.
1 kommentar(er)
