Barbro S

Ringmärkning Sundshålet
Torsdagen den 15 maj var det dags för årets sista guidade fågelskådning anordnad av VOF m.fl. Som tidigare år fick vi vara med på ringmärkning. En karavan av bilar svängde in från Stöcke över Botniabanan ut mot Sundshålet, ett våtmarksområde där många fåglar vistas. Vägen var betydligt bättre än tidigare år, inga leriga vattenhål att krångla sig över. Dessutom hade det avverkats otroliga mängder träd och sly. Ja, en hel del såg ut att ha fallit i den hårda stormen. Guiden och ornitologen D berättade att många fåglar återkommer till samma plats för att häcka men jag undrar vad de små flygarna tycker om att så många träd försvunnit.
 
D hade redan hämtat flera fåglar som fastnat i näten de satt upp. Först ut ur lilla hinken var en lövsångare.
Så fin liten skönsångare som för mig signalerar att sommaren verkligen är här. Först kommer bofinken redan i slutet på mars och sjunger av herrans lust. Då är det vår! Sen hör man Västerbottens landskapsdjur, storspoven, drilla och då närmar sig sommarkänslan men när sångarna är här. Ja, då är det på riktigt!
 
Rödhaken drillar också fint. Det är det senaste lätet jag lärt mig. 
När vi orienterar på höstarna hör vi alltid ett knäppande från buskarna som kantar stigarna vi går på. Till slut fick jag syn på den och kunde identifiera rödhaken, men fågelssången blev jag inte säker på förrän nu i vår. Sakta lär jag mig allt fler vanliga fågelläten. Men ibland sjunger de sånt jag aldrig hört förut och då kan det vara vanliga talgoxar i vårt bostadsområde som varierar sig. Just den arten har visst många olika sångstrofer, har jag hört sägas.
 
Sen kommer en arg liten vän. Bilden är tyvärr lite suddig men nog ser man att han inte gillar sin belägenhet.
En grönfink är det och den är ganska mycket större än lövsångaren vilket syns på vågen.
Filmburken som används vid vägning var nästan för liten för finken som bara fick huvudet i burken, inte hela kroppen som de andra. Här ser ni hela ringmärkningsverktygslådan ( ett korsordsord ??) med ringar i alla storlekar. Vi fick känna på de minsta och de vägde nästan ingenting vilket förstås är tur då de sitter kvar hela fågellivet. 
 
Bättre bilder än så här blev det inte på grönfinken.
Den ligger i en deltagares hand för att sekunden efter fladdra till och i frihet flyga iväg. Grönfinkar har vi på Ersboda hela vintern. Jag gillar deras glada kvitter som ofta avslutas med ett bergfinklikt ......ja, vad ska man kalla det ljudet? Kväkande drill står det i min fågelbok.
 
Sen fick vi se lite mer ovanliga fåglar, en sävsparv som blev alltför suddig på bild och så denna med gråbrunmurrig fjäderdräkt men ändå så vacker. En järnsparv.
Min förra kamera hade fått ett elektroniskt fel och jag fick några timmar innan denna utflykt en motsvarande kamera på garantin som jag inte hunnit ladda ordentligt. Jag tog någon bild och sen signalerade den att batteriet var slut eller nästan slut. Så fick den vila en stund och sen lyckades jag ta en bild till. Autofokus stämde inte riktigt så därför är bilderna inte så skarpa som jag önskat. Om jag nu ska skylla ifrån mig :).
 
Vingarna kontrolleras också och längden mäts.
Sen blåser han på småfåglarnas mage för att kolla både kön och fettförekomst.
 
Ornitologerna gick ut för att vittja näten en gång till och kom tillbaka med bl.a. denne lille grönsiskehanne.
På långt håll har jag aldrig tänkt på att grönfinken är så mycket större än siskan, men nära syns det tydligt.
 
De hade hittat en hona också så vi fick jämföra dem.
Ser ni att skärpan hamnar på händerna istället för på fåglarna som självklart är huvudmotivet. Det kanske är jag som inte har lärt mig kameran. Mannen med svarta jackan full av kikarmärken är just ägaren av Swefo där jag köpt både kamera Samsung, vanlig kikare Pentax och min tubkikare Opticron som jag är så nöjd med. Så nu blev det lite reklam också :).
 
Sist ut ur de tygklädda hinkarna är också störst. En koltrast!
Den var förstås alldeles för stor för filmburken så den fick vägas hängande i en påse. När den skulle släppas fri lades den som de andra på rygg i en frivillig deltagares hand. Där låg den kvar. Koltrasten begrep inte alls att den var fri att flyga iväg så E som bar den fick gå iväg och till slut sätta ned den på marken. Då hoppade trasten iväg. Stackarn, han var nog chockad eftersom han inte flög fritt direkt, men fri var han ju om än med en ny ring på benet.
 
En mycket givande fågelkväll med många olika arter. Fjolårets ringmärkningsafton gav nästan inga fåglar alls i näten att visa upp. Däremot fick vi en belöning när vi flyttat oss till en skådarbrygga längre bort, klicka här. Dit gick vi också i år, vi tre som delade bil, på spångar över våtmark till Västerfjärdens blanka vatten. Först såg det ut att vara relativt tomt på fåglar, men lite scanning med tubkikaren gav bra resultat. Fyra grönbenor så nära, en rödbena ännu närmare vadandes i vattenbrynet. Längre bort bland en massa kanadagäss landade en stor flock ljungpipare också så vi blev väldigt nöjda.
 
Två fågelskådningstillfällen återstod, ledda av ornitologen Christer Olsson. På söndagsmorgonen då de gick till Stora Tuvan sov jag men tisdagen efter var jag med. Då lade sig dimman tung över Degernässlätten så vi såg knappt några fåglar alls. En lysande gulärla var kvällens behållning. Efter det var jag iväg med en kompis till Lillskärsudden en fin kväll med låga solstrålar. Även där en gulärla, en grönbena och ny för i år en stenskvätta. Långt därborta en massa sjöfåglar som inte gick att identifiera säkert. Ejdrarna kände jag igen. Dem skulle jag vilja se på mycket närmare håll.
 
Och ikväll blir det fest :), 50-årskalas på Fabriken. Synd att det inte är bättre väder. Där har det tidigare år funnits en aggressiv häckande tärna som ofta attackerat förbipasserande cyklister, men det var längesen.